Vi blir lika förvånade varje gång det händer. Varje gång det rapporteras om krigets råa verklighet, undrar vi upprörda hur det kunde hända igen, grymma våldtäkter, okontrollerat våld och massakrer. Hat och likgiltighet som förvandlas till ondska. Som om själva krigets natur inte handlade om förstörelse och död. För de som förväntas delta beskrivs det, på båda sidor, alltid som en möjlighet att skapa en bättre värld. Varje gång blir vi besvikna över att det inte var sant den här gången heller.
Enda gången jag personligen kommit i kontakt med spåren efter ett krig, var när jag som nittonåring arbetade som au pair flicka i en läkarfamilj i Florida. Det var ett ganska tillbakalutat jobb, det fanns redan en städerska som kom en gång i veckan och den lilla flickan åkte till sin dagmamma på vardagarna. Jag skulle mera fungera som en barnvakt på stand by, redo att rycka in på kvällar och helger. Det betydde att jag hade mycket tid för mig själv i den stora villan.
Rastlöst vandrade jag runt i rummen, för var dag allt mera djärv och vågade mig till slut in i the master bedroom och deras walk in closet. Nyfiket letade jag efter ledtrådar, vilka var egentligen människor jag bodde hos?
Något förvånad hittade jag en dag en pipa och en liten brun kaka, av för mig oidentifierad sort, i en plastpåse i besticklådan i köket. Jag bestämde mig för att inte kommentera fyndet. Kanske var haschpipor i amerikanska medelklasshem betydligt vanligare än i Sverige, eftersom den låg ogenerat i lådan, knappt undanstoppad, och därför inget att bry sig om?
Det rum som användes allra mest av familjen var tv-rummet. I den stora pösiga soffan satt vi alla nedsjunkna på kvällarna och jag tillbringade en ansenlig tid där, ensam dagtid, när jag hade huset för mig själv. HBO och MTV var fascinerande nyheter i början av 1980-talet för en ung svenska och jag uppslukades av utbudet.
En dag kastade jag en blick på de inramade fotografierna som stod uppradade på tv:n. Storögt insåg jag att det var herrn i huset, läkaren Steve, som stod tillsammans med en kamrat på en grusväg med palmer i bakgrunden. Jag stirrade en lång stund, för att förstå vad som låg vid deras fötter. Det var utan tvekan en död människa. Bara några dagar senare, vid middagen berättade Steve att han krigat i Vietnam.
- Ja, jag har sett det, sa jag och gjorde en gest mot tv-rummet.
Steve reste sig och gick och hämtade fotot.
- Så här såg jag ut som ung, sa han stolt.
Jag gjorde en grimas och pekade på liket.
- Hur kan ni ha ett sånt foto framme?
Både Steve och hans fru såg lite konfunderade ut. Steve tittade en gång till på fotot, som om han först nu upptäckt vad som fanns på det, förutom hans egen svunna ungdom. Utan vidare kommentar ställde han tillbaka ramen och vi fortsatte att äta.
Morgonen därpå, när jag återigen var ensam, upptäckte jag att fotot var borttaget. Under resten av min vistelse i deras hem såg jag aldrig mer röken av det.