Han gav namn åt verkligheten

Men det är inte hans politiska ställningstaganden som gör honom märklig, det är hans stilistik. Det blir så uppenbart för den som läser den här samlingen texter. Han har ett språk som är så klart, ändå så fyllt av associationer och formuleringar som böjer tankarna vidare i nya språng. Orden krokar i varandra som vagnarna efter ett lok. Här finns artiklar om dem alla; Chaplin, Dagerman, Martinson, Joyce, Sartre, Ekelöf o s v. Ibland är det svallande lovord, ibland hårda omdömen, vi får t ex varför det var fel att ge Nobelpriset till Albert Camus.
Nog drog Lagercrantz fel slutsatser ibland. Rätlinjiga skribenter som aldrig trampar fel finns det gott om. Hopplöst tråkiga är de också. Olof Lagercrantz var aldrig rätlinjig eller tråkig. Den här nästan 600-sidiga samlingen gör just det verkligen uppenbart.
Visst var skildringarna från Maos Kina väldigt godtrogna. Det finns en del i boken som är så typiskt knutet till tidsandan.
"Men varje skribent har rätt att bli betraktad i ljuset av det opinionsmässiga läge han skrev", kommenterar han själv i en intervju i boken. Utan honom hade inte landets största morgontidning öppnat spalterna för t ex Peter Weiss, Jan Myrdal och Sara Lidman som fick ge den nödvändiga motbilden av Vietnamkriget. Lagercrantz var en modig publicist som tog strid mot tidningsstyrelsen i avgörande lägen.
Politik och litteratur går ihop för den som ska sammanfatta honom. Men man ska inte förminska honom till en litteraturintresserad politisk journalist. Han började ju som kritiker och hans insatser där går knappast att överdriva.
Han har tagit många i handen och lett oss in i böcker vi nog annars inte öppnat. Utan Olof Lagercrantz är jag inte säker på att jag läst August Strindberg eller Joseph Conrad så självklart i ungdomen. Lagercrantz berättade om en litteratur som skulle betvinga döden, som gav verkligheten namn.

Information till våra läsare

Han gav namn åt verkligheten