Hamberg/Joofs Lina, en underbar film
Linas kvällsbok Filmstaden
Film
"Linas kvällsbok" är tre år på högstadiet nedkokade till en och en halv timme; glädjen, kärleken, ångesten, osäkerheten, allt så självklart skildrat, så fritt från förkonstling, så chockerande välspelat (framför allt av Mylaine Hedreul i titelrollen) att ja, det här är "Fucking Åmål" för en ny generation och gudarna ska veta att varje generation behöver en "Fucking Åmål".
"Linas kvällsbok" befinner sig alltså i ett klassiskt filmtonårsland där nationaldrycken är langad sprit, nationalkaraktären är osäkerhet och befolkningen består av dig själv.
Det börjar traditionellt och inte särskilt spektakulärt. Så höjs tempot och dramaturgin förtätas nästan omärkligt och när vi slutligen lämnar Linas sällskap är vi utmattade som efter en ovanligt uppriktig terapisession.
Vi har Lina, 15, och vi har hennes två kompisar. Vi följer Lina till skolan, vi är med på festerna, vi håller hennes hand när hon spyr i en snödriva och vi vill skrika varningar i hennes öra när hon lyssnar på fel människor, fattar fel beslut och blir tillsammans med fel kille, den äldre killen som absolut inte är ond men bara fel, fel som killar alltid är i den åldern.
Och det bästa är att det som händer i filmen inte är dramatiskt tillskruvat. Inga överdoser, inga gruppvåldtäkter, inga självmord. Bara de små vardagskriser om kärlek, sex och självförtroende som blir så stora om du tar emot dem så oförberedd och dåligt utrustad som du är vid fucking femton. Du - och Lina - är fågelungar som sakta börjat krypa mot randen av boet, men det finns ju så många faror, så många rovdjur därutanför.
Manusförfattaren Emma Hamberg och regissören Hella Joof är två kloka kvinnor som står beredda att ta emot dig om du ramlar över kanten för tidigt. Det är en underbar mission och en underbar film.:
Så jobbar vi med nyheter