Anklagelser och spydigheter, hätskhet och hemligheter, mellan föräldrar, barn, makar, syskon och svågrar. Tracy Letts pjäs säger inget om familjebandens plåga som inte redan sagts i olika berömda teaterpjäser. Och här finns så många sarkasmer, fulla av svart humor, att det inte blir någon riktigt kännbar, obehaglig dramatik. Mest en sorts halvseriös Broadway-underhållning, en svag härmning av stora förebilder.
Meryl Streep är som vanligt oslagbart skicklig som änka och mor, sjuk och frispråkig av cancer och mediciner, förbittrad och full av tjurskallig vilja att inte dö. Fast rollen har för smalt register för att bli riktigt minnesvärd.
Julia Roberts som en av döttrarna, anklagad för svek, och hennes man universitetsläraren, är kopierade på Vem är rädd för Virginia Woolf?. Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes på TV) som bräcklig, föraktad son är hämtad ur Lång dags färd mot natt, liksom rätt mycket annat i samtalstonen och stämningen i föräldrahemmet, huset ute på slätten i sydvästra USA. För svenskar är alltihop välbekant från Norén, Ingmar Bergman och Strindberg.
Chris Cooper som försonlig, hygglig svåger har den bästa enskilda scenen, med en bordsbön som är uppriktig, famlande och genant, pinsamt rolig. Det är han, en sköterska och en tonårsflicka, som är djurvänlig vegetarian, som står för tålamod och fördragsamhet i en släktträff, där knappt ens de tre systrarna klarar av att stötta varandra. Sköterskan tillhör ursprungsbefolkningen, dvs. indian. Hoin tillhör både tjänstefolket och en grovt åsidosatt grupp medborgare.
John Wells ser till så att skådespelarnas ansikten och replikkonst kommer fram på bästa sätt. I övrigt gör han inget av kontrasten mellan det giftiga pratet inuti huset och de väldiga landskapen utanför. De bilderna tillför inget utom enklare lokalfärg och turistvyer.