Filmen tar avstamp i en välkänd amerikansk bok skriven av Greg Behrendt och Liz Tuccillo. Premissen är enkel, om en man beter sig som om han inte är så intresserad så är han inte det. Kvinnor måste sluta självlurendrejeriet genom desperat analyserande.
Filmen är olika vävda berättelser om just kvinnlig förnekelse, men också delvis manlig. Ett problem med en sådan här film i Sverige är att svensk kultur inte fungerar riktigt som USA. Där är det fortfarande accepterat att mannen är den som bjuder på dejt, friar och har en dominant ställning. För full njutning krävs det att den svenska publiken inte hänger upp sig på sånt.
Hursomhelst, ”Dumpa honom!” är inte riktigt så dålig som titeln ger sken av. Som verklighetsflykt med en nypa realitet fungerar den väl. Problemet är att Kwapis inte lyckas hålla den primära linjen hela vägen. I början är det en tydlig vädjan till kvinnor att sluta förneka för sig själva när de behandlas illa. I och med filmens gång anpassas mer och mer av berättelsen till ett behagligt filmiskt avslut. ”Dumpa honom!” hade vunnit mycket på att fortsätta i samma stil istället för att vända så att Ginnifer Goodwins karaktär kan få fortsätta sitt naiva sätt. I princip tar filmen inte sin egen kritik på allvar. Hade den gjort det hade den kanske också kunnat bli mer än en lättsam komedi. Någonstans verkar det ju ändå som om det finns något viktigt att säga. Ett kall till kvinnor att vakna. Kwapis lägger sig platt och väljer förnekelse.
Annars är det för mycket förnedring under dessa två timmar. Ibland kan det också verka som en film mot män. Vid en närmare titt framgår det däremot att även kvinnor får sig en slägga, men på ett annat sätt.
Men det är mycket flärd och mycket färg. Och duglig underhållning. Dessutom är halva sköna Hollywood med. Inte helt förkastlig orsak att gå på bio för.