Gycklare eller fastighetsskötare?
Brittmarie Engdahl
Foto:
I Danmark var det tvärtom, hjälpen byggde på kontakter och vänskap, inte förrän man började känna varandra kunde jobbet funka på bästa sätt.
Nu ska man låta sådana som sköter våra bostadsområden jobba efter samma modell. En fristående firma har gårdskarlar, vaktmästare, vicevärdar och vad de har kallats genom tiderna, som en flock anställda som ska skickas ut till olika håll, personliga kontakter ska omöjliggöras.
Det är tråkigt eftersom de flesta i ett bostadsområde har enkel telefonkontakt med "dom som har hand om'et". Åtminstone funkar det så där jag bor.
Det är hemskt vad det kan föra med sig. Jobbar till exempel den man känner på gården kan man be den se till ens unge medan man springer upp och hämtar fika eller en mössa eller så. Ungarna känner Charlie eller Benke eller Tina och vet att det är en person man får prata med. Man ses när man passerar och kan säga hur går det med mitt avlopp och han kan svara att om du klarar dig till måndag tar vid det då.
Så där. Enkelt. Men en främmande fastighetsskötare är just en främling som man nog helst ska kräva legitimation av innan man släpper in den.
Förfrämligande - det låter otrevligt. Ett förslag är att husvärdarna istället inrättar någon form av gårdvar, jag är säker på att det till och med blir en besparing.
Kultur vill man helst inte tänka på i dessa dagar. Boken finns, en del bra program på tv, musik är tillgänglig för de flesta - men hur är det med de där levande kontakterna. Det är inte läge - aldrig är det läge - för den verksamhet som ju är frivillig från kommunernas sida. Kanske är det utomordentligt konstigt att det överhuvudtaget finns någon evenemangskultur kvar. Kanske ska vi vara mer förundrade över utställningar och konserter och scenframträdanden än vi är. SON kommer åter att drabbas av Linköpings sparnit, teatern är redan en blygsam historia om man tänker på gästande regissörer eller gästskådespelare, museerna tvingas satsa enbart på sina samlingar och det är nog så fint, men parallellt skulle vi, många av oss, naturligtvis vilja ha mycket, mycket mer. Och säkert är att de anställda på institutionerna vill samma sak. På filmfronten kommer alltmer sällan något som är värt att se, hur observant man än är på utbudet.
Man är inte ens pessimist när man gissar att det blir mindre, färre, mer sällan av allting. Snålformat.
Till och med av vård, skola, omsorg, det som pengar i första hand ska gå till.
Vad göra? Hur tänka positivt? Se möjligheter istället för hopplöshet? Hur bli en lyckans smed?
Jomen, det skulle en gärna vilja veta. Kanske ska dom där gårdskarlarna (av båda könen) anställas efter kunnighet i scenisk framställning, färdighet i deklamation eller förmåga att hantera ett instrument? ABF bör underrrättas.
Så jobbar vi med nyheter