Guys & Dolls trevlig men försumbar

Luras gör dom, för det är spel och dobbel, eller som dom säger, kasta ben, som gäller.
Ben, det är den där lilla kuben elfenben som ska ha vissa prickar på sig - om man nu ska följa reglerna. Vilket den skräckinjagande Big Jule från Chicago inte har riktig respekt för. Till exempel.
Nåväl, kärleken kan vi lita på, där blommar reglerna precis som det krävs av en broadwayhistoria av det här slaget, halvkorkade killar och passande damer, dock med gamla dygder om inte i behåll så i alla fall i medvetandet. "Vad ska lilla mamma säga ..." Killarna är ju också så snälla, i grunden, vill väl väl, bara dom får lite att röra sig med, en bookmaker i närheten och nån flicka på en gaffel, nånstans, nångång.
Det här måste naturligtvis göras med den lättaste av händer för att bli njutbart och för det allra mesta lyckas man med det. Man är regissören Hans Wigren som har baxat skutan i hamn. Det är aningen för stillsamt ibland, något som förstärks av att dialogen knappast är så knivskarp, men för det mesta händer det saker och bjuds mycket vackert att titta på, både vad gäller kostymer, scenografi och dans.
Man, är också Mattias Carlsson som både fått till en fantasifull koreografi, dansar med den äran själv och har åstadkommit några praktnummer - spelscenen i underjorden var bäst på plan. Det är nog också så att gossarna har högre dansklass än flickorna, eller om det beror på större omsorg om deras nummer? Flickorna får röra sig mer traditionellt, med mindre utrymme för personliga uttryck.

Det drabbar Petra Nielsen en del också, hon har några roliga utspel, den ständigt förkylda stackaren, men hon har sin gamla giftassugna karaktär att sörja för och den finns färdig i musikalhistorien. Hon lever på med drömmen om ett hem med tapeter och bokstöd.
Mats Huddéns Sky Masterson är lite hängig, visserligen har han sina randiga, men det skulle vara tacksamt att få se hornen sticka upp lite mer, det måste vara tillåtet i hans roll. Samvetskvalen över det usla liv han för som evigt spelande, missbrukare heter det ju idag, verkar tynga honom - det kunde man kanske fått slippa känna av i det här spritsiga sammanhanget. Han går mest där och slokar.

Jovialiske frälsningssoldaten Stefan Persson är en tillgång liksom krumelurerna i grabbgänget - Claës Weinar, Gustaf Appelberg, Jörgen Mulligan och den sliskige nattklubbsägaren Bo Höglund som också gör polis Brannigan, för att inte glömma accenten med den vilsne turisten, sånt är kul. Stackars Nathan som Peras nattklubbsflicka har valt till sin, Jesper Barkselius, lyckas vara både rolig, ömklig, giftassugen och skräckslagen, han grejar sin stressiga tillvaro så han blir en helgjuten scenperson trots allt. Linda Söderholm är den präktiga frälsningssoldaten som naturligtvis faller för Masterson - hon börjar som spelbricka - och därmed också kommer loss så hon får visa att också hon kan, även om det sker på kortsemester i Havanna och under rusdryckers inflytande. Några fler sprittande scener, en klubb i en spelhåla på Kuba, dans med slagsmål minsann, det fanns lite anamma i vår själajägare Sarah Brown till sist. Och den som tar hem spelet.
Nästan ända fram skulle man vilja säga om hela spektaklet, lite för lite stake undantaget vissa dansnummer, sympatiskt, välarbetat med omsorg i detaljerna, sånger som inte går att komma ihåg strax efteråt, och som sagt, lika trevlig men försumbar som en 50-talsk martini med me vermouth än gin.

Information till våra läsare

Guys & Dolls trevlig men försumbar