Guld, rosor, kyrkan och förgängligheten
Ändå är det inte liturgin som fascinerar henne mest, hon är till och med lite osäker på om hon egentligen är religiös. Det handlar mer om att hon, en amerikanska från Buffalo, har rötter i den gamla europeiska katolska kulturen, så den ser ut i Polen.
Alldeles tydlig är i alla fall hennes längtan. Joanne uttrycker sitt sökande och prövar teser om kärlek, jämlikhet, moderskap och olika förhållanden.
Joanne är en samlare som kan lagra prylar hur länge som helst för att plötsligt känna att det är just detta hon måste ha. Det kan innebära speciella kombinationer av färg eller material eller någon symbolisk laddning.
Joanne har gjort ett kors. Det är nästan insmickrande vackert, på håll. Så ser man symbolerna för livet och döden, här är kanyler och sprutor i kombination med formsköna prydnader, en klocka, överst ett dockhuvud. Det otäcka blir särskilt laddat i den så speciella omgivningen.
De små dockhuvudena återkommer i andra kombinationer, det handlar om frågor om liv och död. Vackraste renässansporträtt kan också ingå i kombinationer med altarskåp, någon diptyk, eller i små enkla lådor som målats och kan få att se ut som återanvända dyrbarheter.
Livet och död,självklart, men Joanne talar hellre om kärlek. Av alla slag. Det är den hon för samman med sina madonnor, med sin heliga Gral, med sina spår av tillbedjan, i en klangbotten av den bibliska historien. Det som skulle kunna bli ett instängt ältande av gamla tider kan Joanne koppla ihop med tidens frågor, men hon gör det på sitt högst personliga sätt.
Och, måste tilläggas, hon har sina passioner. En av dem är pilgrimsfärder.
Det är det bästa jag vet, säger hon. Men talar också gärna om indianer, om Niagara Falls, om andra delar av den amerikanska kulturen som har med etnocitet att göra.
En inte särskilt vanlig person i den nordiska konstvärlden alltså.
Så jobbar vi med nyheter