Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Grym vardaglig verklighet

Blästrad av Mats Kjellbye
Regi: Tereza Andersson
I rollen: Tobias Almborg

Tobias Almborg, i Blästrad en kille som det går åt pepparn för. Östgötateatern spelar för 14-15-åringarna. Foto: Anita Kjellberg (011-200 462) anita.kjellberg@folkbladet.se

Tobias Almborg, i Blästrad en kille som det går åt pepparn för. Östgötateatern spelar för 14-15-åringarna. Foto: Anita Kjellberg (011-200 462) anita.kjellberg@folkbladet.se

Foto:

Kultur och Nöje2005-09-22 06:00
Brittmarie Engdahl (0+11-200 447) <a
Pjäsen heter Blästrad och det har lite med mormors hus att göra som dom jävlarna förstörde, men kanske kan man bli blästrad i själen också? På samma sätt? Vad är det med de här arga, arga som i grupp börjar andas i samma takt, adrenalinet pumpar, det finns ingen hejd, och det är en obeskrivligt skön känsla att få slå och höra när sparken sitter däe och så en till och det har knappast något med objektet att göra utan mer att få göra sig av med ett övertryck som nästan inte går att beskriva.
Tobias Almborg försöker, med en text av Mats Kjellbye, en ung författare från Göteborg. Hans pjäs får Sverigepremiär i Söderköping nästa vecka för att sedan spelas för Norrköpings 14-15-åringar.
Hoppas dom inte är för unga och blanka, det är hemskt, realistiskt och ofrånkomligt. Det är en skildring av manlig aggressivitet, av frustration, av en pojke som det går illa för. Han är omväxlande 10, 12, 17 och 22 år. Klart det finns problem, morfar och pappas kanske, några av kompisarna kanske, tjejen.
Men det är mycket mer än en skildring av olycklig barndom eller hänvisning till någon stökig förälder. Eller för all del den fina tjejen som drar sig undan. Killen Ed och hans kompisar sparkar sönder en annan kille. En "feg", eller vad dom kan hitta på att kalla honom. Dom åker fast, det finns ett vittne med video. Det blir till mera hat, massor av skräck att möta och dölja, återblickar som ger fragment av killvärldens vapenfascination, av kalenderbitandet som man tydligen kan hämta kraft ur - men den ständiga lärdomen är att "det finns alltid någon som är starkare än du".
Det är ångest, det är nära, det är kast från snälla mormor till den som gör en illa och någon gång en insikt - kanske, funderar Ed, skulle kommissarien och offret och förövaren egentligen, under andra omständigheter, kunnat ha trevligt tillsammans.
Nu vinner hämnden. Offer och förövare byter roll, ändå verkar det mesta förlorat sedan tidigare, efter fängelset blir det de gamla "kompisarna" som verkar närmast. Alla vet ju.
Det här är varken lätt att se eller höra. Men det är på riktigt, en text som tar sin publik på allvar. Tobias Almborg kan göra en berättelse som den här, hans nerv finns ständigt med, han kan med lätt föränddring skifta från en ännu mjuk och nyfiken 10-åring till den vuxnare killen som inte har verktyg att förstå sina känslor.
Det är en krävande föreställning också för publiken, omtumlande eftersom man tvingas att ta del.
Alerta lärare får här ett utmärkt underlag för diskussion om oprovocerat våld, hur vi skulle kunna vara mot varandra och om det finns något sätt att hjälpa den som kanske ingen vill ha något att göra med. Eller så.
Regissören Tereza Andersson tar vara på dynamiken i denna entimmas enkelt och starkt framförda föreställning.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!