Gripande roman om försoningens svårigheter
Foto:
Under de första åren i Sverige ökar Annas oro för barnens fra mtid medan Sal blir alltmer överslätande och flyr in i sitt akademiska arbete. José får vredesutbrott, katatona tillstånd, självmordstankar och försöker rentav dränka sig. Abél hamnar i missbrukarkretsar, försvinner alltmer hemifrån i tidiga tonår och får fängelsestraff för rån. Anna brottas till utmattningens gräns med att alltså ensam försöka ta varningstecknen på allvar och stoppa lavinen mot social utslagning. Hon ser att Sal har större framgång för stunden med sin övertolerans, lägger den eviga modersskulden på sig själv att inte kunna hindra den utveckling som var grundlagd före deras övertagande av föräldraskapet och som de inte vet något om. Det är som att en tickande bomb de inte kan hitta och inte desarmera, finns inbyggd i den gemenskap de trodde skulle bli en lycklig svensk familj.
Anna märker också en motsägelse i Sals förhållningssätt: övertygad att det ska gå bra för barnen bara genom att man väntar, men själv i orimligt djup konflikt med sin mor som han aldrig tycks kunna förlåta för "överklasslater" och "självupptagenhet" fast hon närmar sig döden och han jämförelsevis gjort en storartad karriär i Sverige. Detta är vad som skrämmer henne mest: vad ska José och Abél tycka om oss, om oförsonligheten mot föräldrar som gör så gott de kan går så långt ?
Om man vill, kan man se denna konflikt som bokens moraliska grundtema: finns någonsin en tillräcklig försoning mellan generationerna? Hur ska barnen kunna ta hänsyn till att det svenska paret kommit in som "plastföräldrar" och gör så gott de kan, om akademikern Sal inte kan förlåta sin mor - när hans outplånliga trauma var att bli torterad av Pinochet-regimen och hennes "brott" att inte kunna hindra det ?
För mig blir det ytterst en gripande roman om försoningens svårigheter och mångas vår egentligen freudianskt underbyggda, utslungade anklagelse mot dem som födde oss eller, som i boken, erbjöd sig att ersätta dem. Författaren är klok nog att inte ge enkla svar. I slutscenerna, när José kört ihjäl sig på motorcykel, försöker de förtvivlade föräldrarna knyta an igen till Abél efter fängelset och behandlingshemmet genom en resa till nationalparken vid havet; Stenshuvud är det. Där utslungar han då den oerhörda anklagelsen att de aldrig älskat honom. Han speglar sin adoptivpappas oförsonlighet, kan man säga. Vi får inte veta "hur det går", men det antyds att Anna är beredd på denna spegling och kan hålla anklagelsen ifrån sig - annars skulle den krossa henne.
Romanen har ett mycket starkt berättarjag, beläget hos en av de agerande: Anna. Denna dubbelroll gör förstås Sals och barnens inre världar mer otydliga, vilket alltid är en fara med allvetande berättare.
Astrid Flemberg-Alcalá använder inte många metaforer, men de hon använder kan bli glasklara, som när de älskande faller isär i sängen i sin oro och blir till stenstoderna på en barocksarkofag. Det finns hela tiden en berättarens sinnlighet som i sig är den försoning man kan ana i denna obarmhärtiga berättelse.
Så jobbar vi med nyheter