Gripande avsked

Till en början kom inte jag och Haydn så bra överens, jag önskade mer tyngd och botten efter en trög inledning. Det kändes som om det fanns en alltför välpolerad sprödhet som tog fokus från innehållet. Men efter hand landade jag i musiken och kunde istället ta till mig Buribayevs raka okonstlade tolkning med enkelhet och skön lyrik som riktmärken. Då kunde musiken plötsligt nå in och jag hittade linjerna, trots att jag saknade lite av spänningen som kan uppstå när förhållningar och dynamik utnyttjas mer. Att det emellanåt blev sövande stillsamt är väl inte heller fel.Jag tror att det var det glansfulla i Haydn som fick stryka på foten till förmån för det mer jordnära. Gott så! Efter paus framfördes Das lied von der Erde, Gustav Mahlers så tunga och dödsfokuserade sångverk. De sex sångerna är komponerade till kinesiska dikter med tunga dikter om livets förgänglighet, ja Sången om jorden. Tenoren Michael Weinius hade ett hårt arbete att utföra när han skulle kämpa mot den fullödiga orkestern, som en ensam seglare i bräcklig farkost. Jag brukar inte ha svårt att höra sångsolisterna i De Geerhallen, men den här gången var det svårare än annars. Musiken i sig är ju inte upplagd som solosånger utan genomkomponerad mot en komplicerad orkestersats. Men Wenius grep sig an de allvarstyngda sångerna med pondus och ambition att förmedla djup och tyngd. Dryckesvisan med full volym och styrka talade till oss. Om ungdomen var aningen baktung men lättades upp när solist och orkester hittade en gemensam plattform. I Den druckne om våren tycker jag att Weinius stämma bäst kom till sin rätt med bra tryck på höjden och en nytändning i uttrycket. Katarina Karnéus sjöng med kärnfylld elastisk stämma och stor säkerhet i uppgiften. I Den ensamme om hösten fokuserades klangen och hon hittade jämnvikten. I Om skönheten fick de långa fraserna klinga skönt med vässad intonation och mullig klang. Det mycket gripande Avskedet till livet inleddes med riktigt långa linjer som inte orkade hänga samman fullt ut. Mot slutet när sången knyts samman återfanns en välgörande balans och skönhet och förtröstan fick återigen plats på scenen. Med lugn och stabil ledning knöt Buribayev ihop Sången om jorden.

Information till våra läsare

Gripande avsked

Lördagens eftermiddagskonsert i De Geerhalllen var en vandring mellan ytterligheter och musikaliska influenser. Vi värmde upp oss med Haydns 86:e symfoni, en av de sex "Parissymfonierna".