Greitl och Lilja, 16 år

Lilja förstås. Och Greitl. Båda 16 år. De har funnits i mitt huvud ett tag, av olika skäl. Nu känner väl alla till Lilja, även de som inte har sett filmen. Hon är ju kolossalt omskriven. Fiktionen fungerade perfekt. Jag blev glad när jag fick se att hon var i livet ...
Det var en tung film att bära med sig, inte minst för att man blir påmind om hur mycket man lyckas tränga bort. De finns ju där ute, hela tiden. De där barnen. Liljor som har förutsättningar att blomma men som inte får en chans.
Kanske är det värsta insikten att man - jag! - inte gör något åt det!

Greitl är också 16 år. Hennes tid är 1600-tal, hennes hemvist Holland. Dotter till en skråmästare, en kakelmålare som tappat sin syn och därför hamnar på obestånd. Tidens sociala trygghet var den skrået kunde ge - därför får Greitl plats i en familj.
Hos målaren Vermeer nämligen.
Det här är en historia med tragik och kärlek. Boken kom ut förra året, Flicka med pärlörhänge. (Av Tracy Chevalier, B. Wahlströms)
Historien vävs samman av det lilla man vet om Vermeers liv och det man vet om hans tid. Det första som känns i berättelsen är att vid den här tiden fanns inga tonåringar. Greitl var vuxen, ansvarstagande, arbetsam och plikttrogen. Ingen hämmande tonårskultur står ivägen för hennes utveckling.
Som hon skurar golv och som hon tvättar och stryker och bär och som hon tänker med omsorg på sina stackars föräldrar och hur hon sparar och gnetar av sin pyttelön för att hjälpa föräldrarna.
Hon är så duktig den här flickan, så oskuldsfull, men aldrig blåögd. Hade hon varit det skulle hon inte ha överlevt.

Farorna i hennes liv är målarens mecenat, en lebeman som ständigt är ute efter nya fräscha flickor. Som när han lyckas inte har något liv i samhällets sköra gemenskap utan drivs ut, även om de inte blir med barn. Skvallret räcker.
Greitl klarar det här, det är bara vi läsare som vet att hon arbetar för sin djupa kärlek, den till målaren. Han vet nog aldrig, han har en hustru som föder barn hela tiden. Han säger nästan ingenting, för honom är det måleriet som är livet. Ni vet, han som inte hade någon ateljé som Rembrandt utan utförde drygt 30 målningar i sitt liv, i en vrå i hemmet, alla målningar har samma ljus och miljö, och aldrig kunde han skynda på, trots att fru och svärmor hejade på, de ville ha in mer pengar till den ständigt växande familjen.
Och där finns en nära själ i staden Delft, kakelmålarens dotter Greitl har den konstnärliga blicken - han såg vid första mötet hur hon skar grönsaker och la upp dem efter färgnyans. Hon har blicken. Han lär henne riva färg, blanda till den. Och han målar henne. Vilket blir ödesdigert. Vi har sett tavlan, den finns i vissa uppslagsböcker. Tjänsteflickan fångad i ett andlöst ögonblick, i en vinkel som var ovanlig i porträttkonsten.

Den här flickan klarar livhanken, hon fattar ett praktiskt beslut. Men vi vet att hon skulle ha blivit målare, hon skulle ha fått ett annat liv.
Det är bitterljuvt, grymt och sagolikt romantiskt. Trots den stackars Vermeers tidiga död.
Visst är det fiktion, men som god sådan högst trovärdig.
Se detta som ett gott lästips.
Om ni ska se Lilja 4 ever?
Jo. Hon angår oss. Men det är svårt att stå ut med vetskapen.