Ett par småbarnsföräldrar blir ofrivilligt grannar med ett studenthem för öl- och drogälskande collegesnubbar.
Jisses, vilket till synes trist och uttjatat upplägg för en komedi, är kanske en (fullt) naturlig reaktion på den premissen. Men avfärda inte detta så snabbt. Tack vare förvånansvärt nyanserade roller och fräscha skämt är ”Bad neighbours” årets hittills bästa komedi.
För i de konflikter som oundvikligen föds mellan de omaka grannarna uppstår också oväntat många gapskratt, lyckade improvisationer och rollfigurer som man faktiskt kan gilla.
Hjärta är något som länge har saknats i amerikanska komedier men här dyker det upp, bland oemotståndliga festorgier och det unga parets ångest över sin egen brist på ungdomlig edge.
”Bad neighbours” är den perfekta filmen för nyblivna föräldrar som behöver få skratta åt sina egna neuroser, brist på spontant sex, mjölkstockning (jo, faktiskt), paniken över småbarnstristessen och att ens gamla liv är slut.
Klockrena detaljer gör det hela extra kul. Som när det visas flashbacks på studentfestsmyter genom tiderna och 1980-talet illustreras med perfekt repig VHS-kvalitet och ”Breakfast club”-estetik.
Den här typen av omsorg märks även i manus. Inte minst när de mest irriterande stereotyperna i komedihistorien; den ansvarsfulla, det vill säga trista och tjatiga, kvinnan och hennes ”roliga” vuxenbebis till man, dekonstrueras på ett elegant vis.
Att även mamma Kelly, fenomenalt spelad av esset Rose Byrne, får vara precis lika oansvarig och moraliskt tveksam som sin man, en som vanligt stabil Seth Rogen, är inget annat än underbart radikalt.
Missförstå inte nu, givetvis handlar filmen om värdet av kärnfamilj och att man förr eller senare måste klippa sig och skaffa sig ett jobb, men i ”Bad neighbours” tar man ut svängarna inom de hollywoodska ramarna på det roligaste sättet sedan ”Bridesmaids”.