Good Bye, Woody Allen
Melinda & Melinda **Filmstaden
Därefter har han behållit många av fansen men betydligt mindre av förmågan. Enstaka ljuspunkter som "Kulregn över Broadway" och "Dur och moll" har närmast försvunnit i en tjock smet av mediokra, smått desperata försök att hitta tillbaka till grundtonen. Lägg till den smutsiga vårdnadstvisten med Mia Farrow och parallellerna till Mike Tysons boxningskarriär blir direkt skrämmande - Tysons öronbett motsvaras av Allens "Kändisliv".
Och precis som för Tyson finns i fallet Woody Allen fortfarande människor som tror på en lyckad comeback. Det är därför varje Allenfilm fortfarande får diverse tokhyllningar av enstaka kritiker; de tycker sig ha sett en glimt, en kombination, en replik som påminner om det som var. I fallet "Melinda & Melinda" är de önsketänkande hardcorefansen högljuddare än på länge. Och de har fortfarande lika fel.
I filmens öppningsscen sitter ett gäng amerikaner - jag garanterar att ingen av dem röstade på Bush - kring ett middagsbord. En är komiker och ser livet som en komedi, den andra tragiker och tycker att allt är en trasa. De får höra en kärlekshistoria och börjar genast fantisera kring den - det är ett sorgespel, säger en, den är en romantisk komedi, svarar den andre. Och så rullas båda filmerna upp.
En fantastisk idé som förmodligen ger en lika god inblick i Allens psyke som valfri terapiscen ur hans rika produktion. Tyvärr är det lika talande att ingen av filmerna blir någotdera; komedin är inte särskilt rolig, tragedin lättflyktig som en midsommarnattsdröm. Tillsammans blir det, trots några fina Woodyismer, mest slätstruket. En småintellektuell "Sliding doors" eller "Spring Lola".
Dessutom är det slående hur alla Woody Allens karaktärer lider av en sorts förbannelse som gör att de alltid känner sig tvingade att spela Woody Allen. Här är det främst "Saturday night live"-mannen Will Ferrell som kliver runt i Woodys språk-, mimik- och gestkostym, vilket ofta är direkt plågsamt att se.
Om "Melinda & Melinda" har något existensberättigande är det i att den ger insikten hur nära tragedin ligger komedin. Du slås av hur ofta du sett filmkaraktärer som plågats av olycklig kärlek, självmordstankar, otrohet och alla tänkbara tragedier - och du har skrattat ut dem, för på filmaffischen stod orden "charmig romantisk komedi". Konsten är manipulativ. Och Woody Allen är slut.
Så jobbar vi med nyheter