Godbitarna överväger
Kärlek i olika former, inte alltid obekymrat romantisk som i den enklaste Parisromantiken, handlar det om i den här episodfilmen.
Foto:
Det dramatiska slagnumret är ett samtal om skilsmässa. Ben Gazzara och Gena Rowlands är mycket bra i en intensiv liten scen där makarnas hållning mot varandra svär mot själva tanken på att de borde skiljas.
Den finaste komiken, nästan mästerlig, kommer i slutet. En amerikansk landsortskvinna berättar i efterhand för sin språkkursgrupp om sin ensamma semester i Paris.
Bilderna visar en turist som är både bortkommen och sympatiskt öppen för nya intryck. Det är makalöst roligt lite i samma stil som Milos Formans 60-talsfilmer fram till slutets gripande upplevelse av gemenskap och inre frid. Här har birollsaktristen Margo Martindale gett sitt bidrag till filmhistorien. Alexander Payne (Sideways) visar än en gång ren Woody Allen-klass som humorist i ord och bild. Bredvid detta förbleknar bröderna Coens svarta situationskomik om etikettsbrott i t-banan till enkelt spex, fast urstyvt redigerat.
Stora ambitioner, fint förverkligade, finns i två avsnitt om passionen, rasismen, konsten och döden. En blind författares gemenskap med en ung okänd skådespelerska skildras med väldigt register i Tom Tykwers bildberättande. Närmast ett halvårs umgänge på runt tio minuter. Skickligt och gripande. Sydafrikanen Oliver Schmitz visar i smått skakande bilder ett ödesmärkt möte mellan två människor med afrikanska rötter.
Andra sevärdheter är Juliette Binoche som sörjande mor, en försäljare som i skönhetssvärmande bilder möter feministiska frisörer i Paris Chinatown och Fanny Ardant och Bob Hoskins som uttråkat äkta par i en kvick relationssatir. När det är så här bra så ofta så stör de smådåliga partierna inte så mycket.
Film
PARIS JE T´AIME
Harlekinen
Harlekinen
Så jobbar vi med nyheter