Goda råd till vårpoeten
Brittmarie Engdahl
Foto:
På rätt plats och vid rätt tidpunkt. Det är sandigt här också ibland, men friskt, särskilt i jämförelse. Det duger inte att klaga över att det biter i skinnet fast det strax är april för då slås man bara av omständigheterna kring den där verkliga sandstormen.
Vintern rasat ut bland våra fjällar.
Det är poesins frihet som rasar. Snyggt låter det fast konstigt, vilket konstigare nog inte fortsättningen gör.
Drivans blommor smälta ner och dö.
Helt ok. Men så återkommer man till döden och det är ju så att de flesta vårdikter handlar om födelse och nystart. Däremot går det knappast att finna en dikt om höst eller vinter som inte är beklämmande.
Men som sagt, ok för drivans blommor, det är bara vackert.
På avdeln. E sa en av damerna "visst gör det ont när kroppar brister." Så fyndigt! För även om man inte känner till någon Boye eller kan en enda strof ur vår litteraturhistoria har man nog hört de där raderna och vet att det är en aning fel.
Sådant som kallas "vårt gemensamma kulturarv".
Än känns det långt till hägg och syrén, men eftersom man så gärna vill, (eller hur?) är det att själva längtan till ljus och värme gör att det snabbar på. Då kan man läsa sådana juvenila utfall som Södergrans Det är så lustigt om våren/man bara gråter|man bara skrattar/man bara - är.
Hur undvika det banala. Om du ska skriva en vårdikt. Erik Lindorm skrev: Det är den sköna tid, då träden stå skira/i sin första grönska och rymden är ljum,/då gravarna våras och ogräsen spira/och allt är ett väldigt mysterium.
Prydligt, men också ett kallt konstaterande. Där vinner Boyes tvekande knoppar.
Dan Andersson blandar åtminstone in hunger och fattigdom i sin våryra, det blir onekligen en annan tyngd.
"rusig av vårens yra/går jag i min fattigdom".
Jag menar, det måste ju vara en press om man är poet. Nu är det vår! Skriv nåt vackert eftersom vi känner nånting så stark! Skriv åt oss. Nåt som inte redan finns, nåt som hugger tag.
Vår/tår/sår/lår/hår/står/mår/går - varsågoda, bara att köra.
Eller kanske aningen mer avancerat: skir - nej, inte skir, men genomskinlig, vitdimmig, ljumma drag, luckrande isar, lättsinniga fåglar, knastrande löven, ja, ni vet bäst. Solsmekt är helt ok, men solkysst är förbrukat.
Och bara som en påminnelse: Fröding har redan gjort den med värsta dynamiken:
Grönt! Gott,/friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!/Ljuvt stark, rik saft,/ stor kraft!/ Friskt skönt/grönt!
"... och då när det har blivit sommar när man kanske går ut och ska gå i gräset och då kanske det är lite blött där och då får man ta på sig sommarskorna ...
Någon vackrade dikt har då jag aldrig hört, men så kom en också från Den Mest Förtjusande.
Govår!
Så jobbar vi med nyheter