Goda råd och alla andra
Brittmarie Engdahl
Foto:
Som den om Strömsholmen. Och den lite trötta insändare som tyckte att blir för mycket av det goda.
Inte för att jag tycker man ska riva bort hela ön, därtill är det för fint där ute. Men tivoli? Lusthus? Lekplats? Restaurang?
Nä.
Kan man inte bara göra så att man öppnar grinden och låter människor vara där. En park kanske, lite uppsnyggade ytor. Och sen låta eventuella behov växa fram. Som i Strömparken, en fungerande mötesplats med läge för picknick på sommaren.
Eller i Folkparken, efter hand som intresserade föreningar har kommit med förslag har de fått utrymme för det. Och på så sätt har det blivit en naturligt utveckling, ungefär som de där människovänligt anlagda gräsmattorna där man väntar med att göra gångar tills människor har hunnit trampa upp stigar och visat hur de naturliga sträckorna löper.
Eller i ett nytt hem där man tar det lugnt och känner efter vad man ska ha det till, hur man ska funka i rummet, inte börjar härma någon katalog.
Jag tror att barn är mycket väl försedda med utrustade lekplatser, både i bostadsområdena och kring dagis och förskolor.
Det är säkert också så att en bra restaurang skulle bli dyr och kanske kringgärdad "endast för restaurangens gäster" och därför stöta bort oss som kanske bara vill sitta och glo på strömmen. För en som bara kör sommaren är det ju ännu mer omöjligt som utkomst.
Det är nog också så att vi vill se om det blir en busö eller en dit man kan gå med småfolk eller lilla moster - lika bra att erkänna. Nätt och prydligt vill vi ha det.
Alltså, en önskan: gör så lite som möjligt, men en hundrastplats tror jag vi kan satsa på när allmänheten bjuds in till den här fläcken.
Risken finns att uppblåsningen med nästan folkomröstning kommer att leda till ett besviket antiklimax.
Fast självklart - bort med dekorationsmålningen som man ser från norr! Förhoppningsvis redan på gång.
Fast visst är det konstigt att man orkar engagera sig när världen brinner. Kan bara hålla med en av denna sidas gästkrönikörer som ständigt våndas över sakernas orimliga tillstånd. Det orättvisa, det ojämlika, det fjuttiga.
Claes Hylinger (det går ett kapitel i taget, tiden räcker inte till) känner detsamma och berättar på sitt sätt den gången han vaknar av dådkraft och funderar på vilket han ska börja med - sin spännande avhandling eller den epokgörande uppfinningen för en bättre värld, saker han vet att han är rätte mannen för, men finner att det är bäst att börja med en promenad och hursomhelst går vägarna, som alltid förbi terassen där Kaj sitter ... och en öl är ju aldrig fel.
Visst är det precis så, med eller utan öl.
Men det lilla är kanske aldrig mindre än det stora.
Så jobbar vi med nyheter