Kritiken mot Stefan Jarls ”Godheten” har i första hand fokuserats på för få nyanser när han beskriver världen och kapitalismen. Jag skulle vilja säga att det inte är största problemet, Michael Moore gör mycket sevärda filmer trots tydliga agendor. Istället är huvudbekymret att den tar lång tid på sig innan den fångar sin tittare. I en biosalong krävs det mycket att gå därifrån, skulle filmen ha sänts på tv hade det varit svårare att titta färdigt.
Det börjar med Olof Palmes tal från 1975 om demokrati och faran när ekonomiskt välstånd inte är till för alla i ett samhälle. Skådespelare Thommy Berggren är den som lyssnar på talet. Han berättar sedan anekdoter om rika personer han träffar och förändringar i Sverige. Sedan spelar han rollen som ’Den girige’. Stundtals är dessa delar riktigt tråkiga och onödiga.
Jarl tycker uppenbarligen att det är ett viktigt ämne han tar sig an, då kan det vara en fördel att göra en starkare film. Det tar ett tag innan det blir samtal med ekonomijournalister, nationalekonomer och forskare blir intervjuade och filmen blir mer intressant. Jag vet inte om Stefan Jarl har sett ”The Inside Job”, som den påminner lite om, där hade han i alla fall kunnat få inspiration för att göra en mer tät och intressant film. I sin andra hälft närmar sig ”Godheten” just den amerikanska superdokumentären. Men då har vi som tittat kommit in från en trött plats efter första delen. Goda intentioner räcker inte alltid hela vägen.