The Hives. Jobbigt kaxiga.
Howlin'Pelle Almqvist. Jobbigt skrikig.
Sammantaget. Fullkomligt oemotståndliga.
Plocka valda delar av The Hives och placera dem i vilket annat sammanhang som helst och den så intensivt inarbetade "så styv i korken det bara går att vara"-imagen skulle vara totalt outhärdlig. Men på en scen, i samklang med den spattigt energidrivna rockmusik som är bandets patenterade signum, ter det sig så självklart att alla former av invändningar bara blir fullkomligt meningslösa.
Men jag har mina tvivel på förhand. Jag oroar mig för att just den där självupptagna kaxigheten som gruppen spelat så skickligt på under hela sin karriär riskerar att falla platt när lokalen bara är fylld till hälften med publik.
Det funkade utmärkt på klubbscenerna på väg upp i karriären.
Det funkade utmärkt på de stora scenerna när Fagersta-sönerna lockade storpublik var de än kom.
Men funkar det när karriären eventuellt har börjat plana ut och "utsålt"-skylten inte längre sitter på dörren?
Det tar kanske två sekunder så är alla tvivel blåsta ur hågen.
The Hives marscherar ut på scenen och river av "Come On!", öppningsspåret från senaste plattan "Lex Hives". Publiken exploderar från första ton och det tar inte mycket längre tid innan jag kapitulerar.
Sen är det egentligen bara en garagerockkantad Eriksgatan in i mål som gäller. Pelle Almqvist må vara onödigt skrikig i sin sångleverans, men han har publiken i sin hand och missilerna till låtar avlöser varandra. Framförda med en furiös energi som om bandet nyfiket spelar dem för första gången.
"No Pun Intended" inleds rent av i så våldsamt tempo att musikanterna knappt själva hinner med och tacklar fullt begripligt av längs vägen. Melodislingan i "Won't Be Long" levereras med uppfordrande elegans.
Det bjuds på en hel del material från senaste skivan "Lex Hives" och det fungerar bra på en livescen, men det råder ingen tvekan om att det fortfarande är det äldre materialet som är bäst. Det slår gnistor om nummer som "Main Offender", "Die, Alright!" och "The Hives - Declare Guerre Nucleaire".
Som om publiken inte var varm i kläderna sedan tidigare nås den absolut febrigaste punkten tillslut, inte helt oväntat, i den gamla brottarhiten "Hate To Say I Told You So". Det kanske inte är den mest välspelade version av låten The Hives någonsin framfört men just i den stunden finns ingen i Flygeln som egentligen vill vara någon annanstans.
Med andra ord är det aldrig något snack om saken. The Hives kan med gott samvete leva upp till sin kaxiga image ett bra tag till.