Glänsande uppvisning utan åthävor

GRANT STEWART & Kenji Rabson Quartet

Plats: Crescendo

Datum: 11 april

Betyg: 4

Det är något självklart med transatlantiska jazzmusiker. Utan stora åthävor och tricks spelade den kanadensiska tenorsaxofonisten Grant Stewart mäktig musik med rötterna i 60-talets mustiga och bebopinfluerade jazz. Stewart var bra, men frågan är om inte pianisten Leo Lindberg kom ikapp på upploppet!

Ärligt talat visste jag inte vad som väntade mig denna kväll. Kompets kvalitéer kände jag till, men Grant Stewart var ett oskrivet blad. Idag vet jag bättre. Stewart är bra, mycket bra till och med. Han tillhör kategorin traditionsbärare och där imponerar han stort. Med pondus, fantasi och strålande teknik spelar han den bebopvariant som skapades under 60-talet. Det doftar från saxkollegor som Johnny Griffin, Stanley Turrentine, det sena 50-talets John Coltrane och Sonny Rollins från samma period.

Det märktes redan i inledande ?If ever I would leave you? att dessa fyra musiker ?hittat? varandra. Kompet med Leo Lindberg piano, Kenji Rabson kontrabas och Moussa Fadera trummor gav Stewart precis det stöd han behövde. Bas och trummor gav den rytmiska grunden som aldrig sviktade medans Leo Lindbergs pianobakgrunder både stöttade och drev på. Är det någon som förstår hur bra Leo är och hur bra han kan bli? Jag tror inte det. Killen har inte fyllt 20 ännu, och både kompar och solar som vilket namnkunnigt proffs som helst. Det ända som avslöjade att detta var en tillfällig kombination var avsaknaden av arrangemang och att nästan alla låtar var likadant upplagda med temapresentation, solon och 8-takters ?jakt? på slutet.

I Crescendos programblad utlovades nästan några ellingtonlåtar. Dessvärre uteblev de. Istället fick vi bland annat innan paus Percy Faiths nästan aldrig hörda ballad ?Maybe September?, Tadd Damerons ?On a misty night? och efter paus Billy Mays?Somewhere in the Night? från TV-serien ?Naked City?. En serie förevigt glömd om det inte vore för musiken. På slutet bjöds Nisse Sandström upp på scenen för att delta i festligheterna. I ?Just friends? och ?C Jam Blues? visade Nisse att han visst hänger med musikerna ?over there?.

Text & Foto: Tor-Björn Lyrhed