Publiken har kommit för att njuta av musikalmusik, men föreställningen tar oss först till basketens högborg – Stadium Arena.
Vi hamnar i en basketmatch.
Tills allt svartnar.
En mullrande röst hörs. Munnen syns i storbild:
"Vem vågar störa en högre makt.
Inget studs – är det enda jag sagt.
Det har vakats och studsats som aldrig förr.
Därför har jag sabbat er enda dörr.
För att få mig till ro ska ni sjunga sånger,
som jag inte hört alltför många gånger.
Musikal är genren på mitt lilla pussel.
Nu är det slut på skitsnack och smussel!
Musikaliska drömmar hjälper er ut!
Nu är meddelandet över och slut."
Det här är ramhandlingen till musikföreställningen Musical Dreams – som bjuder på ett pussel av älskade musikalstycken. Lite som "Så ska det låta". Kanske med ett budskap om att musiken kan öppna dörrar till våra slutna rum.
Det är i musiken ensemblen glänser mest – i snyggt koreograferade nummer med övertygande sång. Vi ser också prov på glittrande scenisk karisma.
Marcus Fyrberg gör en svängig "Om jag hade pengar" – hämtad ur Spelman på taket (en musikal som han medverkade i när De Geergymnasiet satte upp den för några år sedan).
Det är också lätt att charmas av unga Vanna Mantefors klara stämma när hon sjunger "Imorgon" ur musikalen Annie.
Camilla Isaksson har en behagligt fyllig röst med humoristisk tajming. Det blir lite skönt spexigt när hon sjunger "The naughty naughty man" från urmusikalen The Black Crook eller Abbas "Money, money, money". Hon har att brås på – mamma är komikern Ann Westin.
Musikalernas baksida måste väl vara hemska auditions och här blixtbelyser man hur svår situation det kan vara för artisterna. Eleonor Eriksson tar på sig rollen som den hoppfulla sökanden som går ut i publiken och av hela hjärtat och sjunger "What I did for love". Teatraliskt men ändå sårbart.
Riktigt tjusigt och pampigt blir det när tonsäkra Christoffer Perenkranz och kören går samman i "Stad i ljus" – där man tar i från tårna.
Det är sannerligen en stor kör solisterna backas upp av. Ett 40-tal personer trängs som mest på scenen (och att körledaren Henrik Bergion spelar live ökar förstås närvarokänslan).
Första akten är tveklöst bäst – sedan går pusselkonceptet på tomgång. Kanske kunde publiken ha bjudits in mera i gissningsleken?
Man kan också ha invändningar mot ljuset, som inte alltid låg på solisterna under premiärkvällen. Att ta chansen att trolla med ljuset känns extra viktigt i en lokal som andas skolaula. Men den har också sina fördelar – alla ser. Inga pelare är i vägen.
Det känns också bra att lämna ProNova med en visshet i ryggen. Här finns framtidslöften som ger hopp om att Norrköpingsbor även i framtiden kommer att platsa på de stora musikalscenerna.