Glamrock när den är som bäst

Bel Canto goes rock var en storslagen och fartfylld konsert.

Kultur och Nöje2002-03-18 00:00
I mörker äntrade kören scenen med Pink Floyds "Another brick in the wall". Det är mycket svart läder och ännu svartare solbrillor. Scenen är inklädd i mörkt tyg med musiker på podiet längst bak. Ljussättningen tar från början andan ur publiken. Inte minst för de som sitter på första parkett och får strålkastarna rakt i ögonen.
Men med kören upp på scenen bildas ett snyggt bakgrundsljus som färgar konserten till en kväll i glamorrockens tecken. Inledningsvis var sångarnas insatser lite tveksamma. Med sina vackra röster och återhållsamma rörelser blir det lite för snällt. Men med konferenciär Stefan Sandbergs hjälp blir det lite riv.
När sedan gästsolisten Jenny Fall intar scenen har stämningen äntligen infunnit sig. Hon blir den som tar konserten in i rockens värld. Med sin vackert mörka och omfångsrika röst skapar hon tillsammans med den eminenta elgitarristen Torbjörn Fall riktigt känslofylld musik. Med Björn Skifs "Hooked on a feeling" varvar kören loss ordentligt. Uppdelade i stämmor och kompet fördelat hos sångarna ljuder den häpnadsväckande likt originalet.

<b>Inponerande soloinsatser</b>
Kvällen bestod också av ett antal solister ur kören som alla imponerade med sina insatser. Först ut var en duett mellan Lena Bengtsson Wiberg och Mats Annemalm. Deras otroliga sångglädje återspeglades i låten "I still havent found" av U2. Lite senare sätter Magnus Bleckert fart på publiken med hest klös. Med skrik och härligt energifylld röst ger han liv åt den legendariska glamrocklåten "Ballroom blitz".
Men kvällen bestod inte bara av fartfyllda, rockiga och svängiga låtar. Ballader som "Stairway to heaven" av Led Zeppelin fanns på listan. Balladen "Wind of change" framfördes av Martin Laps vars utseende och röst matchade låten. Med sin mörka och sensuella stämma var han ett av kvällens guldkorn.
Sammantaget var konserten medryckande och innehöll en hög trivselfaktor hos publiken. Rent musikaliskt är kanske Bel Canto-kören för mycket välsjungande och skolade röstmässigt för att det där lilla extra skulle infinna sig. Rock kräver mycket energi och kanske inte så taktfast och rent sjungande stämmor som det levererades i Bel Canto goes rock. Men det blev ändå en fantastisk föreställning. Vacker och häftig med skiftande strålkastare i olika färger och den glada stämningen som fanns på scenen nådde också publiken.
Men utan de professionella musikerna och den skickligt styrda ljudtekniken skulle kvällen inte blivit så lyckad som den nu blev.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!