Gessle som discodåre

Per Gessle har inspirerats av Bee Gees och blivit discodåre! Klart sån information bygger upp förväntningar. Men nu verkar Per Gessle och jag minnas 1970-talet på olika sätt för Gyllene Tider-mannens byxor är inte fullt så utsvängda som jag hade hoppats på.Visst finns här en hel del plippande syntar och tidstypiska loopar, men Gessle har egentligen bara klätt sin vanliga engelskspråkiga pop i lite mer dansant kostym. Och det bara på en handfull låtar. Jag gillar framförallt The party pleaser och Kissing is the key.Jag tror det beror på att Gessle trots allt alltid sätter melodin i centrum. Det får alltid komma före groovet och rytmen. Men de låtar han leker disco på är riktigt bra. Det är fantastiskt att en snart 50-årig artist fortsätter att våga leka och försöka upptäcka nya saker hos sig själv.Sen vill man glömma några T Rex-pastischer på den här skivan och i stället lyfta fram Helena Josefsson, som blivit allt viktigare för Gessle. En ersättare för Marie Fredriksson, som tar allt större plats. Med rätta.

Gessle som discodåre

PER GESSLE "Party crasher" (Capitol/Emi) 