George gör ingen besviken
ELIZABETH GEORGEMinnets labyrintPrisma
Elizabeth George. FOTO: SCANPIX
Foto:
I sin elfte bok om den adlige kommissarie Lynley och hans assistent, den numera degraderade Barbara Havers, gör hon ingen besviken. Visst är 718 sidor i mastigaste laget, men som ett äkta George-fan njuter man av varenda rad. Och som vanligt förundras man över hur en amerikansk författare kan skriva så ... engelskt. Elizabeth Georges böcker är litteraturens motsvarighet till de välgjorda brittiska TV-deckarna.
Styrkan är de genomarbetade personporträtten. Mordgåtan är egentligen av underordnad betydelse. Det Elizabeth George så suveränt skildrar är vad mordet gör med alla inblandade.
I "Minnets labyrint" är det violinisten Gideon Davies, en gång musikaliskt underbarn, som söker sig tillbaka till barndomen för att få reda på vad som egentligen hände när hans tvååriga syster dog. Var det verkligen barnsköterskan som dränkte henne? Och har mordet något samband med att han själv plötsligt drabbas av blackout mitt under en konsert och inte längre kan spela?
I sin jakt på sanningen gör han den ena upptäckten värre än den andra om sin familj. Och jakten leder till ytterligare mord. I upplösningen har Elizabeth George överträffat sig själv. Vilket slut! Det är underbart.
En enda fråga kvarstår dock när boken är färdigläst. Ska Barbara Havers få ihop det med sin pakistanske granne? Det som började så lovande i de två föregående böckerna nämns inte här med ett ord. En het passion är annars vad man verkligen unnar den rultiga, alltid felklädda konstapel Havers.
Så jobbar vi med nyheter