Tomas Andersson Wij snålar inte.
När han kliver upp på en konsertscen gör han det ordentligt och ser till att bjuda till. Från det att han inleder med "Sturm und drang" från senaste plattan "Romantiken" till det att han knyter ihop aftonen med den av publiken unisont älskade "Blues från Sverige", hinner han avverka ett helt pärlband av melodier under en och en halv timme.
– Vi kommer spela låtar från alla mina skivor, jag har ju släppt 73 stycken, som sångaren själv skojar i konsertens linda.
Tomas Andersson Wij är dessutom bra på det mesta. Han har en själfull sångröst, skriver intressanta texter och spelar gitarr med flinka fingrar. För att då inte tala om att han omger sig med skickliga medmusikanter (däribland Norrköpingsbördiga Gustaf Spetz på klaviatur). Det låter väldigt bra.
Men med en så lång speltid blir det också uppenbart att mycket av Andersson Wijs låtmaterial är stöpt i samma form. Även om det låter bra blir det lite transportsträcka när allt för många lite för lika melodier staplas på varandra.
Därför kommer "Bläckfisken", som sångaren avslutar med härligt gitarrgnissel där han nästan maniskt vaggar fram och tillbaka med sitt tjutande instrument, som ett skönt avbrott i det annars så prydligt tillrättalagda berättandet. Låten lyfter flera klasser i jämförelse med hur den låter på senaste skivan.
Kvällens största stund är annars pianodrivna "So long" som med sitt bitterljuva anslag och sina sköna harmonier talar rakt till hjärtat. Där träffar Tomas Andersson Wij helt rätt, det är essensen av hans subtila musikantskap.
Han följer upp den med omtyckta "Hälsingland" (den som fördjupar sig speciellt i texternas historier hittar snabbt en koppling mellan just de här två låtarna och det besjungna landskapet) och bjuder strax därefter, efter en lustig anekdot om en urspårad branschfestfylla, på "Landet vi föddes i". Bitar som får publiken att tända till lite extra.
Visst blir det lite transport ibland, men när de riktigt fina numren lyser upp Skandiateatern kan man inte annat än konstatera att det är väldigt tacksamt att Tomas Andersson Wij gör allt annat än snålar.