"Kärlek på italienska" heter egentligen "Io Sono l?Amore", ?jag är kärleken? alltså, en suverän titel som töntats till i den svenska översättningen. Filmen handlar om en italiensk överklassfamilj. Farfar ger företaget till far och son med orden ?det krävs två män för att fylla min plats?. Övertaget förändrar familjens liv sakta men säkert. "Kärlek på italienska" är ett klassiskt och gediget melodrama. En lite bortglömd genre som var stor på 30- och 40-talet. Här återkommer vi till den världen. Frodiga miljöer, detaljerad rekvisita, ordnat överflöd.
Tilda Swinton gör rollen som Emma, mor i familjen som är från Ryssland. När hon flyttade till Milano med sin man fick hon byta till det namn han valde, Emma, samtidigt som hon tog makens efternamn. Av identiteten från ungdomen finns ingenting kvar. Det enda som är hennes och enbart hennes är en rysk soppa som hon lagar, all annan mat finns det personal som lagar. Hon är fullständigt insnärjd i sin familj och har egentligen inte något liv utanför. Ett faktum som inte verkar bekymra henne tills hon träffar sonens vän Antonio.
Det är en fröjd att se Swinton i rollen av en passiv och svag person. Även när hennes Emma vågar korsa gränser gör hon det återhållsamt och med timid tillförsikt. Annars har Swinton gjort sig känd som en skådespelerska med en krigares blick.
"Kärlek på italienska" skulle ha mått gott av lite mer spänning. Trots vissa dramatiska inslag så är tempot något för långsamt. Det är också otydligt vad Luca Guadagnino har för budskap. Är det kvinnans förtryck och befrielse det handlar om, eller är det en medelålderskris i full blom? Är hon en hjältinna eller en förövare som bestraffas rättfärdigt?