Gedigen men oinspirerad svart dahlia
Den svarta dahlian kallades kvinnan som föll offer för en sadistisk mördare i 1940-talets Los Angeles. Vänner av James Ellroy, som skrev en roman om det ännu olösta mordet, bör ha låga förväntningar på filmversionen.
Ellroy skriver liksom Raymond Chandler samhällssatiriska deckare där allt i Los Angeles, från kommunalpolitiker, rika byggherrar och filmbransch till organiserad prostitution ingår i ett drivhus av korruption och dekadans. Här försöker två omutliga kriminalpoliser, en av dem är gift, lösa kvinnomordet, tillmötesgå chefernas oetiska krav, och vårda sin vänskap. Triangeldramatik ingår. Den ene, oförstörd nog att överleva alltihop, berättar alltihop i efterhand sedan han sett kollegan, arbetsnarkoman med fixa idéer, förstöra sig själv.
Handlingen är en rätt slätstruken variant av sådant som gjorts bättre i gamla Bogartfilmer.
Fotostilen präglas av slösande rik tidsriktig dekor och brunfilter (à la dåtida foton) men de Palma har inte hittat eller getts utrymme för de inslag av briljerande kameraarbete som bredvid hans variationer på Hitchockfilmer är är en stor del av nöjesvärdet i hans filmer. Därmed saknar bilderna en profilerad motsvarighet till Ellroys särpräglade prosa. En av många snygga, välgjorda men snabbt glömda imitationer av amerikansk 1940-talsfilm, utan skickligheten och originaliteten i L. A. konfidentiellt eller Chinatown.
Film
DEN SVARTA DAHLIAN
Filmstaden
Betyg: * *
Filmstaden
Betyg: * *
Så jobbar vi med nyheter