Ge mig Willy Strid alla dagar

Foto: Titti Olovsson

Kultur och Nöje2014-10-04 09:44
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När jag, med viss entusiasm ska erkännas, berättar att jag börjat se om Hem till byn (alla säsonger) möts jag av gravt blandade reaktioner. Allt från: ”vilken kultserie, Willy Strid var en tokig jävel!” till ”Hem till byn? Du skämtar, den gamla skiten…”.

Alla har en åsikt om Bengt Bratts grandiosa livsverk, som ligger för eftervärldens beskådan på SVT:s Öppet arkiv. 35 år av råa, osminkade livsöden i public service. Ja, jo jo, jag vet. Det är förstås inte på riktigt som familjerna på den västgötska landsbygden har kämpat sig genom lantbruksreformer med usel lönsamhet, bärt runt på gammalt groll gentemot grannfamiljer, och gömt hembränningsapparater i uthusen. Inte i själva verket som de har tvingats sälja sitt hemman och flytta till en risig tvåa i Elofsrud efter ett bortkastat liv med ryggkrökta 70-timmarsveckor. Gömt flyktingar i sommarstugan eller haft vänsterprassel med byprästen.

Men det känns så.

På riktigt alltså. Och jag tror det är därför som jag älskar serien. I nöjesbruset av idag spänner manusförfattare bågen till den yttersta gränsen. Skruvar upp alla känslor direkt. Går direkt till otrohet och pengar. Och där, längs med vägen, tappar jag intresset. Efter några avsnitt funderar jag mest på om jag behöver klippa tånaglarna. Plot twist-faktorn går genom taket och jag sträcker mig ovillkorligen efter fjärrkontrollen eller viker ihop datorn med en suck.

Jag orkar inte. Ge mig nåt som greppar mig rakt i bröstkorgen. Något som känns på äkta och relatable, i brist på ett bättre svenskt ord. Låt berättandet ta tid. Låt manuset och kanske även skådespelarinsatserna ha sina brister och egenheter. I det långa loppet träffar det mer rätt ändå.

Med ungefär fem års mellanrum sändes de olika säsongerna av Hem till byn. Tid tillräcklig för att forma, förändra och – inte minst – åldra karaktärerna och människorna som gestaltade dem. Något som ger seriens själ en extra dimension. Vissa av dem, som den älskvärt tyngde Carl-Ivar Nilsson, är döda idag men genom serien odödliga i svenska folkhjärtan.

Men missförstå mig rätt. Självklart uppskattar jag Walter Whites kringelkrokiga väg till finalen. Och tragglar med nöje mig genom ett pumpande svulstigt avsnitt House of cards då och då.

Men när jag sluter ögonlocken på kvällen och känner efter är det ständigt skildringarna i Hammarkullen, Det nya landet eller Fucking Åmål som skjuter rakt in i märgen. Eller Carin Mannheimers socialrealism som får mig att grubbla över livet och se på min omvärld med perspektiv. Det är då och snart sagt bara då som jag får ut något av att sätta mig framför tv:n.