Gåtfullt om kärlek och kvinnor
ZVONIMIR POPOVICAkacian viskarNatur & Kultur
Zvonimir Popovic, från Norrköping. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
Huvudpersonen där var Jovan, han fick en dotter, Svetlana, och här är det henne det handlar om. Hon är 35 år och ska resa "hem", från Sverige till den serbiska by hon lämnade som barn. Hon ska hämta ett arv efter sin farbror, Adam.
Popovic´ skriver om Svetlana Larssons liv, skriver i snabba växlingar, nutid och dåtid från barndom och uppväxt. Svetlana formas av att vara invandrare och kvinna, naturligtvis, men framför av att hon inte har någon trygg familj. Mamma är en fladdrande fjäril utan någon vidare omsorg om barnet, däremot finns en god styvfar. Skolans värld är hård, killarna i gänget är skyddande, på sina absolua villkor.
Inledningen är genial. Svetlana får hjälpa pojkarna "att växa", på egen bekostnad. Hennes kvinnosituation tecknas knivskapt, hon är utlämnad, prisgiven, instängd och samtidigt är de här pojkarna hennes förutsättning för överlevnad. Utan dom är hon en utstött, utan rötter eller kärlek. Ur situationen hämtar hon också en styrka, åtminstone så småningom och av det lite hänsysnlösa slaget. Pappa Gunnar är viktig där, styvfadern.
Efter en graviditet får Svetlana professionell hjälp, här finns den tvivelaktiga terapeuten Maria som inte har så mycket att komma med, men doktor Alice är älskad, hon har ett annat perspektiv, en annan människosyn. "Hon var liten och späd med gråten hängande i ansiktet som tung snö över takfoten, stelnad i nattfrosten".
I sådana beskrivningar är Popovic´ överlägsen, vare sig det handlar om människor, landskap eller känslor.
I den serbiska byn finns farmor. Ännu ett kvinnoporträtt som berör. Hon som blev kvar, blind men allvetande och minsann ingen ängel, snarare en starkt intrigerande kraft med själviska motiv.
Berättelsen börjar med "jag" och är gåtfull och en aning undflyende som Svetlana själv. Det är knappast så att hon slits mellan två kulturer, snarare växer hon upp utan någon kultur alls.
Det är ibland svårt att förstå vad som verkligen händer henne och eftersom man blir starkt engagerad i personen vill man gärna veta. De sista raderna avslöjar hennes välsignade tillstånd, man gissar att det inträffade i ett ögonblick av sinnesrörelse, starkt beskriven, men återigen gåtfull.
Akacian viskar, men kanske är det inte allom givet att höra budskapet. Trots att blommorna rasslar och honungen är läkemedlet. Akacia betyder oskuld - men det finns falsk akacia också ...
Ändå känns berättelsen viktig, det finns till och med ett budskap, ett som berättar om utanförskap som kräver insikt och engagemang för att förstå och för att kunna bistå. Och om livet som en lång kamp där faran är att skalet hårdnar av misstänksamhet, girighet och smärta.
En kärleksroman förvisso, på sitt sätt.
Så jobbar vi med nyheter