Gästkrönikan: Tänkvärda ord
Sven Wernström
Foto:
Där finns politiker förstås. Anita Gradin: "EG-frågan är alldeles för viktig att folkomrösta om." Beatrice Ask till skolstrejkande ungdomar: "Strejka får ni göra på fritiden." Och Birgitta Dahl när beslutet att stänga två kärnkraftverk ändrades 1990: "Beslutet var oåterkalleligt när vi fattade det." Och så Mona Sahlin, som just avfärdat 40 års s-politik som "välfärdsgodis" och nu ville begränsa strejkrätten: "Frågan är hur långt vi vågar gå emot fackföreningarna."
En del citat är lärorika för att de är sanna. Som t ex att "Sextimmarsdagen skulle ge minst 400000 nya jobb" (ekonomen Sten Ljunggren i Internationalen) eller TCO-ekonomen Roland Spont i Aftonbladet: "Stat och kommun kan behålla alla anställda, det blir dyrare att skicka ut dem i arbetslöshet." Och när det gällde EU: "Hitler lyckades inte krossa vår demokrati. Nu ska vi tydligen ge upp den frivilligt." (PO Enquist i Kritiska EU-fakta).
Apropå den svenska modellen skrev Maria-Pia Boëthius 1995 i DN: "Att frivilligt betala hög skatt för att få en kollektiv lösning med solidarisk välfärd, det är en kapitalets mardröm."
Hur kapitalet ser på välfärden vet vi. Den ska gå med vinst för aktieägare. På SAF-kongressen 1990 sa Ulf Laurin: "Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss." Och i Aftonbladet samma år slog han rekord i cynism med repliken: "Unga och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering."
I ett Nattöppet i april 1997 lanserade Sverker Olofsson uttrycket "SAF-dravel". Han är en av de få kändisar som ännu vågar stå kapitalet emot. Tidigare har ju flera av dem varit radikala. Den ökände högerekonomen Bo Södersten skrev 1975 i en bok att "kapitalägarklassen måste pensioneras och produktionsmedlen socialiseras". Och Rapports Claes Elfsberg lät nästan upprorisk när han 1983 sa i Husmodern: "Vi har till uppgift att upplysa om verkligheten. Sedan är det svenska folkets sak att resa sig ur TV-soffan och göra någonting åt eländet."
Arbetarrörelsen borde ha rest sig ur alla soffor men gjorde det inte. I LO-tidningen 5/96 skrev Margareta Norlin: "Om centern inte längre representerar bönderna, om liberalerna inte längre är liberaler och om SAP inte längre representerar LO-kollektivet, då förvandlas parlamentet till en teaterscen med mer eller mindre dåliga aktörer."
Då får man vara glad åt att det finns goda aktörer utanför parlamentet. I kartongen hittar jag två av mina favoriter. Den ene är ståuppkomikern Ronny Eriksson som så träffsäkert sagt: "Sossarna är de enda som kan regera det här landet. Synd att de inte har en politik att regera med också."
Den andre är Tage Danielsson, partiets genom tiderna främste kritiker, som jag inte kunde låta bli citera i går:
"Tills vi får den vision som vi snart tänker få,
kan en förhandsvision vara bra.
Den att inse hur löjligt det verkar att gå,
innan vi har bestämt vart vi ska."
Så jobbar vi med nyheter