Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Gästkrönikan: Vart tog den politiska satiren vägen?

Jag saknar den politiska satiren. Jag saknar Lars Hillersberg. Han var rak och skoningslös. Efter Palmemordet ritade han Hans Holmér springande uppför trappan med en revolver i handen sägande: Nu behöver jag bara sätta dit en utlänning, sen blir jag rikspolischef!

Kultur och Nöje2007-03-07 06:00
Holmér protesterade aldrig. Antingen ville han inte ifrågasätta yttrandefriheten eller också visste han att han skulle råka ännu värre ut om han försökte.

Hillersberg var inte bara en vass tecknare, han var också språkligt påhittig. Skribenten på DN:s ledarsida Peter Wolodarski döpte han om till Woodoslaski.
Elakheten funkar än. Varje gång jag slår upp DN och stöter på namnet Wolodarski läser jag det som Woodoslaski. Då kan jag med ett leende avfärda sånt som hans hyllning till det amerikanska storkapitalets ekonom Milton Friedman (DN 18/11 -06) som gav Pinochet vetenskapligt underlag för högerpolitiken efter Chilekuppen. Vetenskap? Woodo. Slaski.
När jag nu ser mej omkring efter politisk satir hittar jag inte mycket. I radion har vi Gomorron världen. I Norrköping har vi Blå Häst - ni har väl hört deras låt om Mathias Sundin? Norrköping har också bidragit med frilansjournalisten Ann-Charlott Altstadt, som bl a skriver satir i Ordfront Magasin och kolumner i LO-tidningen.

I Ordfront Magasins decembernummer föser hon ihop våra regeringsledamöter på ett party. Där finns statsminister Fredrik Rackarfelt och överklassminister Carl von Carl. Där finns hästsvansputte Anders Borg som haft en svart polska i hemmet och närigsminister Mård Olofsson som tycker att alla kvinnor borde ha billig hemhjälp. Att folk ska få bestämma själva om de vill ha städhjälp boende i källaren tycker också Göran Häggkvist som värnar om den kristna etik som uppfanns av spanska inkvisitionen. Och där finns Schüleinspektor Nasse Lejonborg liksom fd miljonärminister Maria Borelia.
Kanske har de allihop humor, ingen har protesterat i alla fall. Det gjorde däremot Mona Sahlin för nio år sedan när Ann-Charlott Altstadt drev med henne i LO-tidningen under rubriken Ta ansvar för din sexighet. Att det skulle vara "sexigt" med tillväxt och diverse annat var Mona Sahlins eget påhitt och därför lätt att driva med.
Redan då hade Mona Sahlin gjort bort sej i mina och andra gråsossars ögon genom att köra med borgarsnack om att vi levt över våra tillgångar och att välfärdsgodiset var slut. Det var lätt för Altstadt att gå vidare. Det var ingen hemlighet att Mona Sahlin ansåg att statens och kommunernas åtagande skulle minska och det personliga ansvaret öka. I Moderna Tider hade Sahlin försvarat indragningen av simundervisning med att det är "föräldrarna som har ansvaret för barnens simkunnighet". En sparsamhet som kostar liv, hävdade Altstadt. Hon erinrade också om att Mona Sahlin ville skattesubventionera hushållsnära tjänster, något som Rackarfelts regering nu tagit fasta på.

När detta skrivs ser det ut som om Mona Sahlin skulle bli vår nästa partiledare. Partiet tycks ha dåligt minne. I Expressen 8 september 1997 hittar jag rubriken Dåligt stöd från partikamraterna, som då gav Sahlin 4 procent av sina röster. I NT 3 september 1999 visar en rubrik vilka hennes verkliga sympatisörer är: Mona Sahlin direktörernas favorit.
Det är märkligt att ett parti med så många väljare inte tycks kunna få fram en radikal och kompetent partiledare. Enda förklaringen är att man inte försöker. Partiledningen har tappat kontakten med rörelsen och käkar ihop sej med högern i Stockholm och är rädd för allt som drar åt vänster.

Med Mona Sahlin som ordförande är partiet förlorat, konstaterade Dala-Demokraten 8 januari. Hemma hos oss tycker vi att även en försiktig vänstersosse som Lars Stjernkvist skulle vara långt bättre. Han är hederlig. Han har inga affärer bakom sig. Han har medial kompetens. Nog bör det väl finnas flera av den sorten runt om i landet?
Med Lars Stjernkvist skulle satirikerna bara kunna skoja för hans kalufs, något som inte skulle förarga utan bara roa både honom och oss andra.
Eller varför inte välja någon ur arbetarrörelsen? Själv skulle jag gärna vilja sätta mitt hopp till LO. För helvete LO - sätt igång och blanda er i politiken! Nittonhundratalets unika framgångar håller på att gå förlorade!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!