Gästkrönikan: En kapitalistisk berättelse
Ibland stimuleras mina proletära instinkter mer än eljest. Pulsen ökar och en stilla rodnad slår upp på mina avmagrade kinder. Senast skedde det när jag såg en dokumentär på TV om en äldre man och hans förhållande till livsmedelsproducerande gård vs steril golfbana.
Någon större skolning blev det inte tal om förrän han i mannaåren kom in på en lantbruksskola och därefter fick en underordnad ställning på en gård i Sörmland. Genom "tålamod och flit och hederlighet" fick han via ofattbar tur arrendera gården av den emigrerande ägaren.
Han hade gift sej i mellantiden, och bröllopsmiddagen hölls på Frälsningsarmén, som hade öppet just då. Råd till annan festlighet hade de inte, och de fick jobba och snåla i många herrans år för att få livet att gå runt. De fick ett par flickor.
Mannen stretade idogt på och fick lantbruket på goda fötter och kunde även arrendera en näraliggande gård, slet långt in i ålderns dagar. Fattigpojken hade arbetat sej upp och blivit någorlunda välbeställd.
Men vad hände sen då?
Jo, en rik engelsman hade fått syn på dessa gårdar och såg omedelbart vilka möjligheter som öppnade sej för avancerat golfande på den vackert belägna arealen. Här skulle investeras klokt och göras money money money. Här skulle det kunna anläggas en golfbana av världsklass för den som hade pengar, och det var just vad han hade i övermått. Han skulle sköta sitt (engelska) pund väl.
Vad gjorde han, tror ni? Gissa!
Rätt, han köpte gårdarna, för hur många miljoner var obekant. Bonden/arrendatorn hade ingen chans, han blev utmotad och bitter. Hans avancerade jordbruksredskap auktionerades ut, in kom caterpillrar och schaktmaskiner, som vände upp och ner på landskapet.
Det grävdes och slätades ut, gjordes små hål och lades upp stora jordhögar, bort med träden. Topografin blev helt annorlunda, anpassad inte till framställande av livsmedel utan till framställande av golfbollehål, den väsentliga detaljen i denna sofistikerade tillvaro. Där skulle vara greener och vattengravar och -drag och allt vad till en förstklassig golfbana hör. En bamsestor och -elegant klubbstuga byggdes med alla tänkbara faciliteter. Den idylliska kyrkan i bygden, skroderade den engelska banägaren, var alldeles ypperlig som riktmärke vid vissa väsentliga slag mot golfbollen.
Här fanns inte längre plats för en löjlig matproducerande bonde, här skulle finrikfolket in och putta bollar i hål. I st f en puttrande traktor skulle den pedantiskt skötta banan beputtras av golfbilar, fraktandes golfklubbor för 10-tals tusen kronor (som exempel bara, det finns betydligt dyrare samlingar).
Allt gick i lås, bonden var bortmotad för länge sen och kunde - hade kunnat - från sin förgrämda tillvaro beskåda hur en fulltalig festklädd publik entusiastiskt invigde, hurrade och minglade för denna civilisatoriska omvandling i den överklassiga onyttans dyrbara tjänst.
Bonden fick inte tillfälle att se invigningen av underverket, dock. I slutet av programmet intervjuades hans två döttrar, som berömde sin präktiga och kärleksfulla pappa på alla sätt. Till slut talade de också om, att han hade tagit livet av sej med ett bösskott.
Golfarna fortsätter att komma i sina flashiga dyrbilar, det är bara att följa vägskyltarna. Golfbanor är de enda fritidsanläggningar som har egna skyltar. Där har storgubbarna fått till det! Har någon sett en vägvisare med en fotboll, t ex? Neej, det är för folkligt!
Men, nåja - sådan är kapitalismen.
Så jobbar vi med nyheter