Gästkrönikan: En enögd betraktelse av oro
Somliga tycker att de här både bilderna - symboliskt - hör ihop. Från Scanpix arkiv
Foto:
Med mitt andra öga försöker jag läsa tidningar och tidskrifter för att se vad de säger om det nya Sverige. Vänsterblaskor förstås, det är mest såna jag prenumererar på.
I Flamman skriver chefredaktören Aron Etzler att Perssons politik var så ickeradikal att borgerligheten kunde kritisera den från vänster. I Dala-Demokraten skriver Göran Greider att Sverige inte längre har något arbetarparti.
Proletären menar att vi nu kan vänta oss en regeringspolitik i den kalla egoismens och den råa profitens tecken och att resultatet lär bli kraftigt försämrade levnadsbetingelser för de flesta av oss men en skördetid för överklass och näringsliv.
I LO-tidningen läser jag om den tid då vi ännu hade ett arbetarparti. Även då snackades det om att sossarna suttit för länge och att vi behövde ett maktskifte. Då lär Tage Erlander ha undrat om det i så fall inte borde gälla all makt i samhället.
Nu skulle det väl betyda att Wallenbergarna, Bonniers, Lundberg och såna borde bytas ut. En otänkbar tanke. Men kanske borde vi använda de närmaste fyra åren till att tänka otänkbara tankar?
De ekonomiska höjdarna har ju makt över rätt många människors väl och ve. Helt utanför demokratisk kontroll! Något som inte tycks bekymra NT:s chefredaktör som dagen efter valet avslutar sin belåtna krönika med att "I Sverige är det folket som bestämmer".
Inte över allting, vill jag påstå, och framförallt inte över opinionsbildningen.
Om detta skriver Maria-Pia Boëthius i Sjömannen och hittar på ett bra ord: "Om de borgerliga vinner valet kommer vi att få en BERLUSCONISERING av Sverige.
Silvio Berlusconi ägde de stora tevekanalerna i Italien liksom tidningar, tidskrifter, bokförlag och reklamindustri. Det var med mediamakten han tillskansade sig den politiska makten.
Om de borgerliga vinner valet, skriver Maria-Pia Boëthius, kommer ett enda intresse att sitta på den ekonomiska, politiska och mediala makten och dessutom behärska public service, både radion och televisionen.
Att all denna makt samlas under ett enda paraply talas det sällan om. "Trots att det är en av de viktigaste demokratifrågorna i vår tid", skriver hon.
Det är jobbigt att läsa med bara ett öga, men jag sätter mej i solen en dag till och bläddrar vidare i tidningstravarna.
Hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sig ledare för ett nytt arbetarparti och bli tagen på allvar? undras det i Ordfront Magasin. Svaret är naturligtvis att Reinfeldt - en trojansk häst i svensk politik - blir tagen på allvar just av de borgerliga skribenter som dominerar våra massmedier. Såna som hellre kritiserar Perssons herrgård än de rikedomar som tillhör medlemmarna i landets mest överklassbaserade parti.
I Metro 5 okt 2004 förklarade Reinfeldt: "Vi är idémässigt det parti som ligger till höger i svensk politik, och vi har inte gjort någon idémässig förflyttning." Då är det ju tur att hans föregångare inte hade samma framgång för en mansålder sedan - då skulle vi inte ens ha haft allmän rösträtt, för den sa de nej till både 1918 och 1921!
Jag bläddrar vidare och hittar Socialistiska Partiets tidning Internationalen. Den anser att det är rikspressen och TV som lobbat fram en valseger åt dom som vill ge mer åt de redan mätta. Men den ser också valresultatet som en logisk slutpunkt på Göran Perssons regeringstid, då sossarna uppträtt som om klassamhället inte existerade. Ledarartikeln illustreras av en soptunna av sverkerolofssontyp där partiet just håller på att stoppas ner.
Är det verkligen så det ska gå? Har vi inte nån vänster kvar i partiet? Är det bara Marita Ulvskog? Som gammal gråsosse vet jag vad jag skulle önska men inte vad jag ska tro.
Operationen gick bra. Vrinnevi funkar och har gjort ännu ett underverk. Jag ser på båda ögonen. Och kan åter läsa obehindrat - det läsvärda som ännu finns kvar i det berlusconiserade fosterlandet.
Så jobbar vi med nyheter