Vi är framme vid lördagen då agnarna ska skiljas från vetet, då pojkarna ska skiljas från männen, då männen ska skiljas från gubbarna.
Jag smakar på ordet. G U B B A R. Det ligger inte rätt i mun. Möjligtvis passar den etiketten på andra i församlingen, men definitivt inte på mig. Vi är i vilket fall framme vid lördagen som försäkringsbolagen fasar för, dagen då en samling gentlemän kavlar upp ärmarna, spottar ut snusen, drar strumporna över benskydden och omsorgsfullt knyter skorna. Vi är framme vid dagen då skaderisken är större än under ett knivslagsmål, dagen då avslöjande matchtröjor ska dras ner över spända magar, dagen då våra vader, ljumskar och korsband ska lära sig att veta hut. Det är dags för oldboysturnering i inomhusfotboll.
För 30 år sedan umgicks vi tre, fyra dagar i veckan. Vi var talangfulla tonåringar med hockeyfrillor och slimmade jakthundskroppar. Vi var fotbollsgrabbar med kondition och bollsinne. Vi var unga, målinriktade, proffsdrömmande och med en kärlek för det gröna fältets schack. Vi kunde träna hur mycket som helst, vi ville träna hur mycket som helst och vi ägnade helgerna åt att fara Östergötland runt för att spela matcher och för att vinna. Vi var unga och vackra, vi var en samling vinnarskallar som visserligen var truliga tonåringar, men när bollarna släpptes ut på gräset så förvandlades vi till ett självspelande piano. Vi omskapades till ett hårt arbetande kollektiv, där bollen skulle rulla fort och rätt inom laget, innan den placerades i nätmaskorna bakom motståndarlagets keeper. Svårare än så var det inte.
Nu träffas vi en gång om året. Hockeyfrillorna är nerklippta och hårfästet har obarmhärtigt klättrat uppåt. Vi rör oss oroväckande ansträngt och några spår av de slimmade jakthundarna är svåra att finna. Vi har vaknat ur våra proffsdrömmar och med tanke på andhämtningen under uppvärmningen så har vi några träningspass kvar till toppformen. Helgerna ägnar vi möjligtvis åt att titta på fotboll eller att träna något ungdomslag. Många av oss har inte dragit strumporna över benskydden på tjugo år.
Fysiskt sett är vi definitivt inte redo för det här men någonting börjar hända i gruppen när shortsen, strumporna och matchtröjan sitter på plats. Någonting börjar förändras i våra blickar när skorna knyts. Den lättsamma jargongen börjar avta, krämporna förskjuts till det undermedvetna och när vi möter varandras blickar några minuter före matchstart så vet alla vad som gäller. Det är dags för match och den känslan kan vi aldrig växa ifrån. Den känslan innefattar en välbekant anspänning, en nerv som varit saknad i många år, en adrenalinkick som inte tar hänsyn till ålder, hårfäste eller midjemått. Det är på lek, men samtidigt inte
Vinner vi så vinner vi och ingen känsla är som den. Förlorar vi så bryter vi ihop några minuter, svär över orättvisa domslut, förbannar ojusta motståndare och sparkar till någon papperskorg. Mer än så är det inte. När pulsen kommit ner i anständiga slag, kommer belåtenheten över oss igen.
Så illa var det väl inte?
Några passningskombinationer fick vi faktiskt att fungera. Till och med en tvåfotsdribbling och en tunnel lyckades vi mäkta med. Det fanns någonting kvar. Spåren av en svunnen tid, spåren av ett bollsinne som faktiskt fanns kvar.
Och vi vek aldrig ner oss.
Och vi överlevde.
Denna gång. Nu är det bara att blicka framåt. Ett år till nästa utmaning. Då ska vi vara bättre förberedda. Då ska vi träna ihop oss. Då ska vi ta revansch.