Hur hamnade jag på sportnyheterna? Det är ganska lustigt egentligen. Först 24nt, sen TV4 Öst och sen ”Nyhetsmorgon”! Det handlar visserligen om kortare inslag, men ändå – att jag skulle hamna i media på grund av en fotbollsfilm, det hade jag nog aldrig väntat mig. När jag var liten och gick på Hagebyskolan sa min lärare att hon skulle bli glad om jag inte var så tyst och snäll, åtminstone en enda gång. Men tyst och snäll, det var jag. Det var mitt signum. Favoritfärgen, rosa – idolen, Barbie. Vilken klyscha av flickighet!
Min enda relation till fotbollen som pojkarna på konstgräsplanen ägnade rasterna åt, var att min chilenska pappa alltid hade varit målvakt. Oj, vad stolt jag var över honom för det! Men inte en chans att jag själv ville göra samma sak! Det fanns inte i min världsbild, även om tidningsutklippen på honom fanns så nära.
För min bror Kevin var det annorlunda. Trots att han inte hade ett eget intresse för fotboll, förväntades det att han skulle gå i pappas fotspår. Det förväntades också att han inte skulle tycka om den rosa färgen – eller vilja vara med i mina barbielekar. Det dröjde länge innan han vågade satsa fullt ut på sin dröm om att istället bli dansare. Idag är han en professionell sådan – och jag kunde inte vara en stoltare syster.
Snart har dokumentärfilmen ”Det andra laget” premiär på Cnema. Jag är en av de sex studenter som har producerat den, men idén var Mirza Tules. Han är även den som vi får följa i filmen, när homofobi inom fotboll diskuteras med några av Sveriges främsta sportjournalister.
Mirza är själv heterosexuell. Kanske har också han bidragit till en uteslutande miljö genom att som många andra falla in i den hårda jargong som präglar fotbollen. Spelar du dåligt sägs det nämligen att du spelar som en tjej – som om en tjej vore det värsta som man kan liknas vid. Säg hej till maskulinitetsnormen! Den drabbar inte bara homosexuella.
Damfotbollen får till exempel inte samma uppmärksamhet i media som den ”vanliga” fotbollen, för den anses inte vara lika intressant. Idrottsvetaren Jesper Fundberg skrev i boken Kom igen, gubbar! (2003) att bara hans son, inte dotter, fått en inbjudan till ortens fotbollsförening – och sämre träningstider tycks än idag vara ett faktum för fotbollsspelande tjejer.
Studier har visat att en gråtande bebis uppfattas olika beroende på om betraktaren tror att bebisen är en flicka eller en pojke. En gråtande flicka uppfattas som ledsen, medan en gråtande pojke uppfattas som arg. Varför är det så – och vad får det för konsekvenser? Självklart påverkar förväntningar vår syn på vad som är möjligt.
Jag tror på biologiska skillnader och tycker inte att traditionella könsroller måste vara ett problem, min Barbie-period ser jag faktiskt tillbaka på med glädje. Men begrepp som kvinnligt och manligt är också kulturellt betingade. De är föränderliga och bör så vara. Min bror valde dansen för att fotbollen inte var hans grej. Tänk om det vore lättare att välja fotbollen också som tjej.