I min förra krönika nämnde jag att min hustru Inga hade gått bort. Nu ska jag passa på att berätta lite om henne.
Vi träffades på Marieborgs folkhögskola hösten 1944. Inga kom från Östra Husby på Vikbolandet och jag kom från Stockholm. Vi hade olika intressen – hon ville teckna och måla och jag ville skriva. Vi bosatte oss i Stockholm och försörjde oss, jag med jobb på Aftonbladets sätteri och hon på Posten. Vi hade två löner och betalade bara 25 kronor i månaden för den sportstuga vi hyrde. Där blev det kallt på vintern. Vi fick värma varann och så blev det en dotter, Gittan.
Gittan var ett begåvat barn. När hon var fjorton år fick hon jobb som Villervalles syster i TV-serien Villervalle i Söderhavet. Hon reste med TV-teamet till en liten söderhavsö och blev borta i åtta månader. Då
passade vi på att försöka ta vara på våra begåvningar. Inga sökte sej till en målarskola i Paris. Jag reste till Mexiko för att leta material till en bok om barn i främmande länder.
Tillbaka i Sverige kunde vi börja samarbeta. Jag skrev böcker, Inga illustrerade och gjorde omslag.
Hon målade tavlor också, men det gav hon upp när hennes far blev sjuk och behövde vård. Då flyttade hon till Östra Husby och skötte om sin far och senare sin bror tills de dog.
Inga var en av dessa vår tids hjältar som sällan nämns eller får något erkännande. Att vårda två sängliggande gubbar i ett hus utan vatten och avlopp – ja, den som har fantasi kan föreställa sej vad det kunde betyda.
Jag lämnade Stockholm och flyttade till Östra Husby. Kåken var rymlig och hyresfri. Den närbelägna staden Norrköping var en utmärkt miljö för den serie historiska berättelser som jag började skriva i serien om Trälarna.
Nästan sjuttio år fick vi tillsammans, Inga och jag. Innehållsrika år. Vi brukade inte säga att vi älskat varann så länge – vi sa att vi stått ut med varann under så lång tid. Så ser min uppfattning om kärlek ut.
Inga blev krasslig, fick svårt att gå och dabbades till slut av hjärnblödning. Vår handlingskraftiga dotter ordnade med läkare och ambulans. Inga kom till Vrinnevi och fick genast ett eget rum.
Här måste jag berömma personalen på det sjukhuset. De ställde in en säng åt mej bredvid Ingas säng. De gav mej mat och all omvårdnad så att jag kunde följa Ingas sista dagar.
När Inga kände döden närma sej sa hon till mej: "Välj ut en riktigt fin och dyr kista åt mej. Köp den inte. Köp den billigaste du kan hitta och skicka mellanskillnaden till den diabetesfond som jag brukar stödja! Jag gjorde så – och det blev sjutusen kronor till diabetesfonden."
Jag fyller snart 89 och kan inte ha många år kvar. Så jag har sagt till mina efterlevande: "Välj ut en dyr och fin kista åt mej. Köp den inte. Köp den billigaste ni kan hitta och skicka mellanskillnaden till Läkare utan gränser!"
Man kan sörja Inga och det gör jag (men jag gråter bara när igen ser mej). Man kan också minnas henne med glädje. Glädje över att ha fått leva med en riktigt fin människa – omtyckt av alla och ovän med ingen!