Gästkrönika: Tiden gick trots allt

Förr, i gläntan av flydda tider (som alltid ligger solbelyst) gick man i regnet om nätterna med ett äventyr i ena handen och en flaska i den andra, och alla log, till och med dörrvakten log, och slasken rann i kokvrån, och breven från Kronofogden nådde ända till golvet när man vecklade ut dem, men de flög bra som pappersplan när de senare singlade ner mot gatan genom fönstret, och sängen var en stinkande madrass i ena hörnet och man mådde som överbliven frukt och man hade en skrynklig paprika och en flaska soya i köket och öl givetvis och man skulle aldrig bli äldre, och allt som hände runt omkring fick ha vassa naglar för att ens rispa mot ens ytterdörr och en tidig morgon i maj, när ännu ett kvinnligt psykfall stod och spejade mot ens fönster, halvtaskigt gömd i porten mitt emot, smög man ner och skruvade bort namnskylten, och sedan satt man ensam om kvällarna och såg in i folks upplysta vardagsrum och så naturligt de rörde sig!
Man såg världen genom ett vidvinklat titthål. Det räckte.
Vanligt skrämde livet ur en. Varför dessa gamnackar varje morgon och kväll där ute i trapphuset? Varför detta ständiga släpande uppför trapporna, detta trötta rasslande med nycklar, denna hopplöshet?

Jag är stolt över att romantisera. Alla människor är romantiker, går det att leva sitt liv på andra sätt? Det är bara litteraturrecensenter som inte hade talangen för att bli författare som tycker man kan vara för romantisk.
Men livet går vidare. Det är det vackra och halsbrytande i kråksången.
Ingenting står still.
Men det finns inga sätt att frysa tiden. Man dör. Det är allt som händer.
Jag försökte frysa tiden med hjälp av sprit i femton år. Tiden gick ändå, den ende som frös fast var jag. Jag har lärt mig att inte lyssna på den där tjattrande apan längre. Han hör ungdomen till. Att dricka handlar i mångt och mycket om att vilja ta sig tillbaka till sin ungdom men ärligt talat, vad ska man där att göra?

Jag är lika hopplöst förälskad i allting galet nu som då, jag välter fortfarande all förbannad sans över bord så fort läge ges. Jag står fortfarande fri från alla former av kotterier. Jag är inte riktigt klok någonstans. Sångerna och dikterna har alltid rätt. Tråkmånsarna har alltid fel. Jag lever i en helt annan värld nu, som man är tvungen att vara smart i. Det gör mig ingenting för det är en vacker värld, i en vacker stad och jag tar mina promenader vid vattnet med händerna på ryggen, som en gubbe, som karikatyr av mig själv, som en figur i en roman av Thomas Mann och jag känner att det är helt okej, att vi alla blir äldre (om vi har tur) och att det som förenar oss alla är så oändligt mycket mer än det som skiljer oss åt.