Med tanke på allt prat om räkornas utrotning, uppstod ett sug efter räkmacka.
Jag skrev en tråkstatus på facebook om räkmackan. Att den skulle bli den sista. Efter några oroade meddelanden, så kommenterade Jocke Lind (facebookvän), att de blivit rödlistade. Kanske skulle FESKEKÖRKA få stängas, på grund av bristen på räkor och torskrom.
– Äntligen! Alla får något roat och kärt i blicken när de nämner Feskekörka Den är så folklig! Och talspråklig! Kanske säger de också ”Götelaborg”. Bokmässan och Feskekörka nämns ofta med andakt i samma mening. Jag har aldrig förstått tjusningen med någon av dem. Var i ligger attraktionen?
Bokmässan består av folk som smickrar författare. Det finns ingen urskiljning. En massproducerad bok om cupcakes blir lika intressant som en obskyr, känslig diktsamling. Författarna talar seriöst om sina alster. Efter bokpratet ska det handlas fisk! När Bokmässans besökare ska åka SJ hem till Norrköping så får vi bara hoppas att de har kylväskor med sig, förutom kassarna med signerade böcker. De kan bli stillasittande i ett försenat tåg med sina delikatesser.
Feskekörka är en stor byggnad som luktar, innehåller och säljer fisk. Färsk, mumsig firre! Den är inte något ställe för vanligt folk. Det är endast aristokratin, som tappert inhandlar till helgens kalas. Och så kommer då medelklassen och kikar, som på ett zoo, och försöker spela kunniga med handlarna. Vanligt folk är de som släpar in fisken och isen. Men de har en salt kustromantik över sig, och ingår i skådespelet.
Det hör till saken att jag aldrig besökt ovan nämnda byggnad... Mina kunskaper är alltså helt baserade på fördomar. Ändå gick jag förbi den varje dag i tre månader. Jag var 20 år, och hade viktigare saker i huvudet än fiskaffärer. Ibland tog jag en omväg för att jag var bakfull och inte ville känna doften.
Åter till räkmackan. Efter att blivit uppiggad av tråden, som nu fått en dramatisk vändning där körka skulle sprängas av Jockes suspekta vän Cocosmannen, så tänkte jag gå till Konsum. Sedan insåg jag att Konsum är Nya torgets lilla ”körka”. Äh, jag orkade inte. Räkorna fick vara i fred. Jag gillar dem inte ändå.
En till som såg trött ut var Leif GW Persson i Veckans brott. Han piggnade till när det blev dags att iscensätta en brottsplats. De hade placerat en aktör på golvet som spelade död. Professorn upplyste de trogna tittarna om rutinerna när man besöker en mordplats: Först måste man försäkra sig om att offret inte lever. Sedan gäller det att säkra spår.
Jag hade tvingat mitt lånebarn Jimmy att titta på Veckans brott. Hans tonårsögon vändes tvivlande emot mig.
– Ska man inte kolla om offret ÄR vid liv?
Men, nej. GW hötte med kryckan över skådisen, och insisterade:
– Du måste alltid vara säker på att offret INTE är vid liv.
Veckans lärdomar: Feskekörka ska bort, inte en dag för tidigt. Det är viktigt att brottsoffer är döda. Sist men inte minst, en tråkig facebookstatus kan med hjälp av Jocke Lind bli en krönika.