Gangster - allt är inte uschligt
Gangster Filmstaden
Mikael Persbrandt, här med Zara Zetterqvist, bär i sina scener upp "Gangster". Men som helhet är filmen alldeles för tung till och med för Persbrandt. Foto: Scanbox
Foto:
Men tillåt mig modifiera. En del av "Gangster" är mycket riktigt sämst. Men det finns också kvaliteter. Att producenten Daniel Collert (ja, den Daniel Collert) redan börjat tala om en trilogi är visserligen rätt optimistiskt, men jämfört med, säg, en uppföljare på "Mongolpiparen" håller det mig inte sömnlös av fasa.
Intrigen: Mikael Persbrandt spelar maffiaboss i ett Stockholm som består av två stadsdelar: ett regnigt Stureplan där alla rollfigurer dricker sprit och Malmvägen i Sollentuna där alla växte upp. Alla är skyldiga varandra pengar, sedan siktar alla på varandra och kallar varandra fittor och många är släkt. Det är inte lätt att hänga med.
Men låt mig nämna filmens starka sidor. "Gangster" är snyggt stiliserad på ett sätt som är ovanligt i svensk film. Det mjuka, sensuella fotot står i kontrast mot den diamanthårda attityden. Under de första femton minuterna visar regissören Steve Aries Aalam (skådis i, håll i er: "Blodsbröder", "Rånarna", "9 millimeter" och "30:e november") att han behärskar ett effektivt berättande, de är som ett synopsis för en hel film.
Och även om skådespeleriet på sina håll är så skärande falskt att det kan ge skador på inre organ går Persbrandt runt och bär sin trubbiga roll som den sista droppen vatten. Hans blick skulle kunna väcka liv i en död - vilket är exakt vad "Gangster" i vissa stunder behöver. Tyvärr håller hans "Heat"-plagierade scen med Kjell Bergqvist (deras enda tillsammans) inte vad den lovar.
Så rullar "Gangster" på, med sprudlande och blodsprutande entusiasm. Inga maffiaklyschor lämnas orörda: kniven som naglar fast handen i bordet, den halvnakna kvinnan med det stora geväret, väskan med pengarna - och tror ni inte att man till och med återupplivat telefonkiosken-i-regnet.
Och av någon anledning, som kan ha att göra med Collerts uttalade önskan att skapa ett eget stilspråk för filmen, kör alla raggarbil. Tyvärr blir effekten att det där språket snarast blir någon sorts dalmål.
Jag lämnar filmen med viss ömkan för "Gangster". Den kommer att bli så strimlad, varenda kritiker kommer att placera ett skriftligt hästhuvud i Collerts säng. Men riktigt alla cyniska skratt i salongen hade den faktiskt inte förtjänat, grymma skratt, grymma som på den tiden när "grym" inte betydde något bra.
Så jobbar vi med nyheter