Gammalt språk och en ny bok

Schardin, säger Guillermo.
Schar-din, säger vi. Unisont.
Nej, säger han, schardin. Fast det stavas jardin.
Jamen, vi säger ju det, säger vi, i kör.
Då går Guillermo vidare.
Hans pedagogik är att inte klubba ner oss när vi försöker, men det är ganska genomskinligt. Sitt kroppsspråk rår man inte på.
Fast jag tycker inte heller det låter likadant när vi säger schardin som när han säger det. Men man vill ju inte göra sig till.
Så är det på språkkurs. Inte känner vi varandra, men man hinner berätta, eller avslöja, mycket när man stapplar sig fram med nya ord och verben i presens. Det finns något orubbligt norrköpingskt över vårt sätt att säga till exempel det spanska boenas dias, kåmå estajs. Som då ska betyda något i stil med hej, läget?
Killarna är bäst med att hålla på sig. Så vi tjejer som försöker låta lite som något ur Almodovars filmer, vi får känna oss fjantiga och lite tillgjorda, som om vi fjäskar för Guillermo. Som förresten talar spanska som de gör i Västindien och det skulle man nog kunna ha synpunkter på i Madrid, så det så.

Om språket handlar det mycket i Bodil Malmstens senaste, Priset på vatten i Finistère. (Albert Bonniers).
Hon har flyttat, ja, emigrerat verkar det som. Den torra titeln får sin poesi av att vi känner till författaren.
Nu försöker hon knyta ihop sitt ursprung i mellersta Norrland med trakten nära havet i nordvästra Frankrike. Bandet är bland annat växterna i en trädgård, en dröm som hänvisar till titeln - vattnet är chockerande dyrt, men som en allegori över livet skildras slitet med dyra lökar och rötter och frön och så se hur allt ruttnar eller möglar eller äts upp av smådjur eller välts runt av mullvadar. Den första hösten blev den regnigaste i områdets historia. Översvämningar med naturligtvis vida värre följder än en förstörd trädgård, men visst är det också sorgligt.

Bodil Malmsten sitter i ett litet hus i sin nya by och upprepar att hon inte ångrat sin flytt en sekund. Men det är ett ledsamt flyktskäl bakom beslutet, hon har fått nog av Sverige i allmänhet och "förnedringskassan" i synnerhet. Hon vet att uttflyttad klagande svensk är illa ute. Men låter det ända stå där. Hon skriver om orättvisevåldet och visar förtvivlan - eller raseri - över att ingenting blir bättre och att folk inte protesterar högre, tvärtom tycker hon. Under allt ligger en panik - en bok måste skrivas, det handlar om budgetbalans. Brödskrivande. Inte det sämsta.

Det är trist, precis som hon inse, men det finns mycket som är roligt också, och sorgligt, eller verkligt intressant och även om tankarna inte är så djupborrande, är känslorna skildrade på riktigt och som tidigare med ett eget, poetisk tonfall. (Som hon avskyr!) Malmsten flyr åt oss som bara har en hemlig dröm och inte vågar. Även om hon får klara sin kamp för tllhörighet med att bara tala i presens.
Dessutom får hon allt hantverksarbete utfört med en gång, i rak följd, även om hon får hämta honom, av en och samma monsieur. Det måste vara unikt i både litteraturen och verkligheten.