Gammal konst i nytt sällskap
Norrköpings konstmuseum Plingeling
Evert Lundquists Sandtaget.
Foto:
Med dådet i Stockholm i huvudet går man till Norrköpings konstmuseum på vernissage med olika talare och en stor kunnig, konstintresserad och hungrande allmänhet.
Men någon kommentar till dagsläget kom aldrig.
Nu heter den aktuella utställningen Plingeling, med namn från ett av storverken på vårt museum, det som Olle Bonniér utförde 1949.
Det har vistas genom åren, i höstas utlånat till Magasin 3, Stockholm konsthall som nu står för cirka en tredjedel av de visade verken. Nu, efter Stockholm är det tid för Norrköping.
Det är inte så roligt. Utställningen är bred i meningen att man finner den mest humoristiska figur som kommit ur den amerikanska popkonsten, (av Tony Oursler, gjord -57) på samma scen som de mest vibrerande sjukdomsbilder av Hill. Vi ser en storslagen målning av Karl Nordström ur museets skattgömma och en purpurröd matta i sammet "Red Desert" som också är amerikansk, Polly Apfelbaum gjorde den i mitten av 90-talet.
Bredden finns, nya kombinationer likaså, synnerligen ambitiöst och medvetet hängt, men faktum återstår naturligtvis: det mesta har vi sett många gånger tidigare.
Inte är det fel att visa det igen, men överbyggnaden är pretentiös. Om det är museets egna samlingar eller inlån, är inte så kolossalt intressant för de flesta besökare.
Det moderna tar sats redan i Siri Derkerts landskap som är från 1918-20. Visst är det kul att se de händelserika fotona av Esko Männikkö igen, att se Cecilia Edefalks svarta huvud, också i foto, att kolla in Per Kirkebys färgrika höstserie, eller den så intagande Evert Lundquists spade mitt i Sandtaget.
Kopplingarna kan man göra själv även om man serveras "natur" eller "landskap" eller "erotik" som en aning långsökta sammanhang. Jovisst har ovädret sina skildrare och hetta och svalka omger den så spröda Plingeling, Eva Löfdahls tunna "teckningar i luften" passar så elegant ihop med blyertsränderna av Fukiko Nakabayshi.
Olle Kåks som nyss avled, här passas på att visa ur magasinet. Ulf Rollof med bland annat installationen med tampar, nummer som väl är trevliga att möta igen, några får man se i verkligheten för första gången, andra möter man på Konstmuseet både nu och då. Inte är det upphetsande, i det här sammanhanget hade man väntat sig något mer dynamiskt.
Det känns som en lektion i konstskolan, möjligen på gymnasienivå. Det känns ekonomiskt förståndigt, det känns som att de här gamla fina sakerna är oantastliga. Men enskildheter blir inte mer intressanta för att de ställs samman med andra enskildheter.
På söndagen bjöds publiken också på ett stycke improvisationsmusik med målningen Plingeling som partitur, ett evenemang er rapportör inte övervarade.
Så jobbar vi med nyheter