Gamla minnen som aldrig vill ge med sig
Foto:
Gästkrönikan
Om du tycker jag blir tjatig så ställ gärna upp och tjata själv tills vi får svar, gärna från Ingvar Carlsson eller åtminstone från Göran Färm.
Det gäller arbetarrörelsens roll i de senaste trettio årens samhällsomvandling. I sin bok När maskinerna tystnar skriver Göran Greider till exempel: "När Olof Palme mördades släppte en spärr i socialdemokratins toppskikt." Han förklarar inte närmare vad han menar. Efter Palme kom Ingvar Carlsson. Gjorde han något som Palme stått i vägen för?
Våren 91 drev Ingvar Carlsson igenom den nya kommunallagen utan offentlig debatt. Jag minns att han samma år (i Göran Färms bok Carlsson) skryter med att han gått förbi sina väljare och efter sk tyst diplomati med de borgerliga fått igenom "svåra" frågor som skattereformen, förändring av skola och äldrevård, åtstramning, reklam i TV, krympning av den offentliga sektorn, ansökan om medlemskap i EG, allt sådant som de borgerliga krävt.
Var det kanske sånt som Palme stått i vägen för?
Andra socialdemokratiska debattörer tycks ha haft liknande funderingar. I valrörelsen 91 då striden stod mellan Ingvar Carlsson och Carl Bildt skrev Gunder Andersson (AB 14/9 91) att han kände sig lurad. Det var som att välja mellan en politiker "som sålt sin själ och en som aldrig haft någon". Jag utgår från att det var Carl Bildt som aldrig haft någon och Ingvar Carlsson som skulle ha sålt sin. En tankeväckande anklagelse som aldrig bemöttes såvitt jag kunnat se.
Den 25 oktober 93 påstod Aftonbladet under rubriken "Carlsson tog order från SAF" att SAF-chefen Ulf Laurin var upphovsman till det krispaket Ingvar Carlsson lade fram 8 februari 1990. Den artikeln tycks inte heller ha väckt debatt.
I radions Gomorron världen 14/9 97 sa Stig Malm om skattereformen att "så sitter vi tio kvällar och formulerar våra önskemål och krav, och innan vi har hunnit skicka in det här så får vi alltså besked om att en liten klick människor på mycket hög nivå har träffat en överenskommelse - i det här fallet mellan socialdemokraterna och folkpartiet".
Stig Malm fortsatte: "Det finns ju fler såna här händelser. Ta till exempel den stora avregleringen av kredit- och valutamarknaden. Den skedde utan någon som helst kontakt med väljarna eller med partimedlemmarna. Jag satt ju själv i partiets verkställande utskott, och inte ens vi var informerade - utan det var en handfull människor på finansdepartementet och riksbanken som gjorde ett för Sverige väldigt genomgripande förändringsarbete?"
Om man utgår från att Ingvar Carlsson själv anser sig vara demokrat så måste väl socialdemokratins syn på demokrati ha förändrats under den tid han var verksam?
Jag upphör aldrig att förvånas över den energi Ingvar Carlsson la ner på att driva in oss i EU. Den 13 oktober 94 hörde jag honom säga i radio: "Det är klart att vi förlorar en del av vår suveränitet." Trots det jobbade han hårt på ja-sidan inför folkomröstningen.
Så gjorde inte bara Ingvar Carlsson utan även SAF-chefen Ulf Laurin och LRF-basen Bo Dockered. Och sen lämnade alla tre sina poster när omröstningen lett till en knapp ja-seger.
Varifrån kom pengarna till alla helsidesannonser i tidningar och tidskrifter under kampanjen? Bara de vackra bilderna på Ingvar Carlsson och Mona Sahlin måste dagligen ha kostat miljoner. Vem betalade?
Så här kan man hålla på. Och så länge frågorna är obesvarade återkommer man ständigt till dem därför att man inte kan låta bli.
Sådan är människan, det stod redan i psykologiboken på Marieborg 1944. Där man har obesvarade frågor och olösta problem, dit återvänder man ständigt livet igenom.
Så jobbar vi med nyheter