FYRA NYANSER AV BRUNT
Filmstaden***
Bilder på avloppsvatten annonserar filmens tendens, att visa det lägsta jordiska och mänskliga. Satirisk kontrast ges i form av flygbilder över svenska landskap, en nationalromantisk Sverigebild i officiell stil. Därefter följer fyra familjetragedier om konflikter mellan fäder och barn och det mänskliga behovet av att hålla masken. De är parallella ungefär som i TV:s såpoperor och i "Short Cuts".
Den avgjort bästa berättelsen handlar om en skånsk smådjurskremerare som under försök att få kontakt med sin tonårsson vanställs för livet. Porträttet av den optimistiske och lojale familjefadern som stoiskt uthärdar sina brännskador är en karriärhöjdare för Robert Gustafsson som tragikomiker och mimiker. Hans invaliditet, sonens skuldbörda och hustruns kamp med sin otillräcklighet är en grym, mänskligt gripande bild av livets vrånghet och familjebandens värde. Alla spelas så att vi kan sympatisera och identifiera oss med dem, särskilt hustrun, stark och svag på en gång. Maria Kulle är fenomenalt bra i rollen.
Ulf Brunnberg har lagt bort alla farsmanér och pånyttföds som aktör med sitt porträtt av en skenbart harmonisk karl som till slut vågar bikta sitt incestbrott. Kontrasten mellan honom och de övriga i matlagningskursen på Medborgarskolan i Göteborg är avsiktligt stark. Johan Rheborg är nästan obetalbart rolig som fantasimänniska, och Sofia Helin spelar med stor talang obalanserad ung kvinna.
En kris i ett skånskt hotellägarpars äktenskap leder till poängen att perfektionslidelse är livsfientligt. Poängen görs subtilt men det blir lite utdraget. Henrik Schyffert är fullt godkänd som inkrökt perfektionist med dålig kontakt med sin far. Denne är en bitande karikatyr av den danske trollkonstnären Truxa.
Killinggängets svarta komik och medvetet dåliga smak spelas ut för fullt i triangeldramat mellan en död dalsländsk travkusk, hans bittre äldste son och dennes flickvän. Scenen är kuskens begravningskaffe, iscensatt i hisklig nyrik blandning av buddism och dansbana. En härligt giftig parodi på "Festen", med drag av satirtidningen Mad. Från andra sidan graven hörs kusken berätta i äkta Killington om sin egoistiska livsstil.
Slutbilden visar ny livsharmoni och gemenskap hos den skånska familjen. Man sätter värde på varandra och på det man har. Satiren slutar lyckligt men satir är det ändå, en episodisk, medvetet genant och anstötlig studie i mänskliga brister, genomförd med ruskiga vrångbilder, färg- och eldsymbolik, pinsamheter vi sett i våra egna liv och inspirerat musikval. Den sunda kontrasten till alla bristerna är alla kvinnogestalterna och den danske turisten, hotellchefens mors älskare. Mitt ibland självupptagna, blinda och själsstympade typer står de för ett människoideal av okomplicerad livsglädje här och nu.
Så jobbar vi med nyheter