"Konserterna med Takida, Thåström, Laleh och In Flames är alltså redan utsålda. Kanske har folk i den här stan slutligen vett att uppskatta ett bra utbud?", rapporterade jag ystert på Twitter i slutet av förra veckan.
Blev det någon respons på det fina utbudet? Någon respons på att det är utsålt? Givetvis inte. Det som ramlade in var mängder av kommentarer som på ett eller annat sätt smädade Takida.
Det är sällan jag får så eniga kommentarer, men plötsligt var det många, oavsett om de är musikintresserade eller inte, som mer eller mindre välformulerat ville berätta hur dåligt just det där bandet är.
Samma dag som konserten ägde rum i Flygeln noterade jag att någon random Norrköpingssnubbe underströk bilden genom att twittra: "Idag gick jag förbi Takidas turnébuss. Funderade på att sätta en kniv i framdäcket, men då hade de ju varit tvungna att stanna i stan."
Den där typen av tillmälen är snarare regel än undantag bland kreti och pleti. Jag har träffat väldigt få människor som faktiskt medger att de gillar Takida.
Ändå var spelningen utsåld redan på förhand. Ändå drar de storpublik vart de än kommer. Ändå säljer de faktiskt skapligt med skivor.
Takida har blivit en symbol. Ett band som det är okej för vem som helst att sparka på, men som det absolut inte är okej att gilla (även om många bevisligen gör det).
Mönstret går igen hos kritikerna. Takida får bara dåliga recensioner.
Det är knappast en slump att inget av bandets album har ett snittbetyg högre än 2,5 (det var debuten, de två senaste skivorna strandar på 2,1) på kritiker.se, sajten som samlar skivrecensioner, eller att en recensent på Gaffa i somras tog i så extremt med sin avsky att bandet kände sig nödgat att göra en polisanmälan.
"Du är välkommen till och med som medlem i Takida", sjunger populära rockgruppen Lillasyster i låten "Motley Crew". En pepplåt som handlar om att alla får vara med i deras gäng oavsett skavanker.
Ni förstår poängen vid det här laget.
Det här är alls inget försvarstal å gruppens vägnar. Jag har själv gjort mig skyldig till några verbala spyor över Ångegänget. Det måste jag kunna vara man nog att bekänna i ett sådant här sammanhang.
Men det är ändå lite märkligt att ett i de flesta hänseenden så anspråkslöst band kan ge upphov till så kraftfulla reaktioner. Takida är ju på intet sätt extrema i någon riktning. Det skulle vara mycket mer logiskt om folk bara ryckte på axlarna.
Det är just där själva problematiken, pudelns kärna, ligger. När något ordinärt får en överdrivet stor publik. Då blir det legitimt att sparka på.
Till och med så legitimt att folk som egentligen inte bryr sig det minsta om musik finner tid att kasta ett eller annat glåpord. Det är min fulla övertygelse att de flesta som slentrianmässigt smädar egentligen ger blanka fan i Takida.
Man gör det för att det är vad man förväntas göra.
Jag kommer inte komma fram till någon politiskt korrekt slutkläm. Så här är det helt enkelt.
Jag vill snarare belysa fenomenet. Mänsklighetens behov av att positionera sig.
Precis som det är viktigt att göra ett ställningstagande genom kläderna man bär eller musiken man gillar är det viktigt att ogilla rätt band.
Tycker man rätt kan man vara trygg.
Det måste vara därför var och varannan kotte så fort tillfälle ges säger sig skarpt ogilla ett band som är fullkomligt oförargligt.
Mikael Mjörnberg