Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Fullkomligt magiskt

Sparks
Södra teatern, Stockholm
*****

Tack för en magisk kväll, Sparks!

Tack för en magisk kväll, Sparks!

Foto:

Kultur och Nöje2004-03-31 06:00
Jag minns det som i går. Min första egenhändigt inköpta vinylskiva, inköpt i en skivaffär i Motala vid 11 års ålder. Den hette "Kimono my house", gruppen var Sparks, bestående av främst den amerikanska brödraduon Ron och Russell Mael. Märklig pop/rock med smart humoristiska texter, halsbrytande staccatosång i höga register och minst sagt rörlig melodik var formeln. Jag har ärligt talat varken förr eller senare hört något liknande och blev genast fanatiskt Sparks-fan. I tonåren upptäckte jag så andra grupper och glömde bort mina tidigare hjältar.
Efter en lång och minst sagt varierande karriär där Sparks hela tiden har legat i framkant på tidens svängningar så släppte de 2002 det kritikerrosade temaalbumet "Li´l Beethoven" som inneburit lite av en renässans för gruppen. Då vaknade mina minnen och jag beslutade mig för att kolla upp var denna märkliga grupp befinner sig i dag.
Sparks besökte Sverige så sent som 2003, de måste ha känt uppskattning sist. Och det ska de ha. På deras spelning på Södra teatern i måndags (den sista av tre kvällar) är publiken närmast sjövild i slutet på andra set när Sparks bränner av gamla hits som till exempel den intrikata "This town ain´t big enough for both of us". I mitten på andra set är det nästan ett raveparty på scenen med pumpande techno, ännu en av gruppens skepnader. Förutom bröderna återfinns två mångsidiga musiker som sjunger och spelar orkesterpukor, gitarrer och trummor, mycket är synthstyrt och förinspelat.
Men det är första set som gör mest intryck i sin totala avsaknad av nostalgi. Där spelar man i princip hela senaste skivan som är ganska svårbeskrivbar. Man kan säga att det rör sig om någon sorts minimalism, både musikaliskt och textmässigt, med en hel del klassiska influenser, dessutom nästan helt trumfritt, endast orkesterpukor. På konserten reciterar och sjunger Russell Mael text- och melodifraser mot en skiftande harmonisk bakgrund medan två filmdukar fylls med bilder och den otroligt stiffa klaviaturspelaren Ron Mael uppför små teatrala gestaltningar av låtarna, likaledes med minimalistiska medel; en sorts pop-allkonstverk med tablåer. Scenversionen av "Li´l Beethoven" är pop som blir konst men med bibehållen känsla för grundformen, det känns inte alls pretentiöst, bara naturligt.
Man måste beundra människor som följt sin konstnärliga integritet i över 30 år i en bransch som knappast belönar egensinne och banbrytarläggning. Att döma av konserten på Södra teatern i måndags så kan Sparks mycket väl ha sin peak just nu. Magiskt!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!