En gång i tiden var Peter Tägtgrens soloprojekt Pain ett discometalband att räkna med. Sedan dess har mycket gått snett. Pain har mer och mer transformerats bort från det svängiga hitlistesoundet och mer och mer blivit ett metalband i mängden. Med fler träiga riff och mindre finess.
Gästspelet på Skogsröjet understryker på något sätt den saken. Trots en rad hits på repertoaren känns framträdandet mest platt och trist.
Peter Tägtgrens sång sitter inte där den en gång satt. Bitvis låter han mest som en kraxig kråka och det känns som om hela orkestern på scenen går på sparlåga.
Låtar som "End Of The Line" och "Only Them" blir snarare till köttiga, ordinära metalnummer än de danskalas de borde vara.
I "The Great Pretender" brinner det till. Där hittar Pain formen och ett stort leende sprids i ansiktet på frontmannen.
Jag önskar att fler nummer under spelningen hade kunnat kännas så.
"We are here to drink your beer" deklarerar skotska Alestorm i "Drink" hämtad från färska albumet "Sunset on the Golden Age" som dagen till ära sett dagens ljus.
Det säger egentligen allt.
Skottarna är ett gäng festprissar som fyller scenen med ölburkar och spriflaskor och levererar dryckesvisor med så mycket stuns att det svajar i knävecken flera timmar efteråt.
Tjo och tjim och klämmiga melodier haglar och trots att det egentligen är ganska banala bagateller till låtar det handlar om är det svårt att inte underhållas av kollektivet som gärna skriver låtar om pirater och...ja, sprit.
När Unisonic gästade Skogsröjet för två år sedan blev Michael Kiske s hiskeligt fula randiga byxor en snackis. Den här aftonen är han mer neutralt klädd.
Annars är allt sig likt.
På något sätt är det lite tragiskt att gruppen nu som då tvingas avsluta med Helloween -covern "I Want Out" för att understryka sitt existensberättigande och att det är den publiken går igång som allra mest till.
Inget är nytt under solen i Unisonic-land. De levererar kompetent, men på rutin.
Därför känns det oerhört uppfriskande när det under "Over the Rainbow" kommer upp en keps på scenen som när den hamnar på gitarristen Kai Hansen s huvud får den annars så välordnade mästersångaren Kiske att bryta ut i en fnissattack så omfattande att det blir kraschlandning.
Det gör orkestern mänsklig på ett väldigt tilltalande sätt.