Corey Taylor är festivalens mest karismatiske frontman.
Corey Taylor uppskattar sin publik.
Corey Taylor är garanterat den frontman som svär mest på hela festivalen.
Det finns inte en böjning på fuck som den skicklige sångaren inte hinner avverka på den timme Stone Sour har på festivalens största scen. Det finns inte en mening där det inte går att klämma in ett förstärkningsord för den strålande herren.
Fuck blir fucking som blir motherfuckers och publiken älskar det.
Sångaren ger sig ut i publiken redan i andra låten "Absolute Zero" och återvänder till diket i avslutande "30/30-150" för att trycka de främre radernas händer. Han ger tillbaka på ett sätt som fler artister borde ta efter.
Men Stone Sours timme på Blue Stage handlar inte bara om svordomar och grym publikkontakt. Det är samtidigt en komprimerad hitlista amerikanerna klämmer ur sig. I mäktiga "Made Of Scars" studsar hela publikhavet i takt. I "RU486" smattrar det av adrenalin ur högtalarna och i "Through Glass" letar sig gåshuden fram längs armarna när Corey Taylor plockar fram sin fagraste stämma.
Visst, Stone Sour gör ungefär exakt vad man kan förvänta sig, men de gör det med oväntad entusiasm och stor pondus.
Som för att sätta kronan på verket överraskar de med en cover på Black Sabbaths "Children of the Grave" som levereras med ruggig precision.
När Corey Taylor tryckt de sista händerna, uttalat de sista svordomarna och de sista tonerna av blytunga "30/30-150" klingat ut finns det bara en sak att konstatera.
Fucking grymt Stone Sour.