Det finns böcker som verkligen inte är bra, som verkligen inte är bra för dig, bra att läsa på natten innan du ska sova, innan du ska gå upp tidigt på morgonen, innan du ska göra något riktigt viktigt, till exempel. Det finns böcker som är så himla destruktiv läsning.
Nyckeln, är en sån bok.
Jag inser det när jag klockan är två och jag för en timme sen sa till mig själv att nu måste, måste, måste jag sluta läsa, och sen ändå var tvungen att läsa en timme till bara för att komma till ett ställe där de var sams igen, eller där de inte höll på att få själarna sönderbrända, eller där mördarnas dom är avklarad, eller liknande.
Nyckeln är sista delen i Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsforstrilogi. De med rätta hyllade två första delarna, Cirkeln och Eld, fick mig att, när jag öppnade boken, nästan darra – av upphetsning och förväntan, och av nervositet – tänk om det eller det händer, och, tänk om den inte är bra! Det sista behövde jag inte oroa mig för.
Även om det finns några svagare bitar (som att det kommer in ett antal nya personer i handlingen som inte känns helt motiverade, och episoderna i Gränslandet, mellan livet och döden, är inte heller helt outstanding) så är Nyckeln ett nagelbitande värdigt avslut på berättelsen.
När det gäller det förstnämnda finns det dock fog för oro. Min favorittråd – det lesbiska relationsdramat – slår knut på sig själv flera gånger. Och så kampen mot Apokalypsen. Det som kanske är det mest fantastiska med Nyckeln är att den hela tiden osäkrar alla idéer jag som läsare bygger upp om bokens värld – och om världen utanför. Ingenting är som vi tror. Ont är gott och gott är ont, och allt är samma. Det går inte att lita på någon – inte ens när boken är utläst (för (spoilervarning!) den mänskliga civilisationen är (enligt Nyckeln) ett verk av de demoner som vill kontrollera och ordna intill utrotning).
Det finns en smula mer Harry Potter-känsla i Nyckeln än i de tidigare delarna. För nu får De utvalda (gymnasietjejerna med magiska krafter, ödesbestämda att rädda världen) lära sig att bemästra sin magi på en helt annan nivå. Det är coolare trix och de används för att förgöra – och för att skapa flashiga effekter i kärleksscenerna.
Här finns nu också en sorts magisk skola, med häxlärare och mobbing. Den icke-magiska skolan spelar också en roll: den är platsen för Apokalypsen (vilket jag gärna tolkar in som en sorts dold kritik av aktuell skolpolitik). Men till skillnad från Potter-böckerna, där den utvalda Harry är ensam räddare (om än med hjälp från andra, men, jag menar, det är ändå som att han får all ära, typ) så är det här en berättelse om Kollektivet. Om att tillsammans fixa det. Och jag tror mer på den räddningen.
Jag läser Nyckeln innan jag ska sova, i sängen. Det är så himla destruktivt. Boken är så tung att jag får kramp i armen av att hålla den. Det värker även dagen efter. Och jag sover inte. Jag får inte i mig frukosten när jag läser samtidigt. Men det är det värt. Att rädda världen kräver offer. Och att läsa om räddningen gör det också.