Fritt fram för fnurror och flabb
KUTA & KÖR AV RAY COONEY Regi: Håkan Bäck Scenografi: Joakim Johansson Kostym: Josefin Fahlgren I rollerna: Niclas Angerborn, Carina Perenkranz, Anneli Stolt Rosell, Lasse Olofsson, Håkan Bäck, Magnus Jönsson och Joacim Karlström. Prod: Jippi Kulturproduktioner Scen: Lilla Teatern, Norrköping
Lasse Olofsson, Anneli Stolt rosell, Carina Perenkranz, Magnus Jönsson och Niclas Angerborn, en energisk samling som kutar och kör. Hårt, fort och rakt på. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Ett kan man lära: ska man ha två fruar och alltså vara bigamist, måste man vara väldigt noga med schema och ha ordentliga anteckningar. Annars är det kört.
Särskilt då man har hamnat i en sådan situation bara för att det ena gav det andra och man är alldeles för snäll för denna världen.
Som Niclas Angerborn. Han är ett oskyldigt offer för en besvärlig värld där han bara vill alla väl egentligen.
Men så är det grannpojken, den olyckan, och den självaste olyckan, och dom där nitiska poliserna, så är det den andra granngossen, han på andra stället och så dom där fruarna - den ena egentligan goare än den andra.
Alltså, rena nippran och som i en klassisk fars börjar det med en enkel liten nödlögn. Som funkar precis som en snöboll. Som snabbt växer i en utförsbacke och drar med sig all skit.
Det är faktiskt riktigt riktigt roligt. "Faktiskt" för att skådisar och pjäs var okända och för den här anmälaren som inte är uppjagad av höga förväntningar. Men det är professionellt och snabbt och väldigt bra regi, något lång accelerationssträcka möjligen, men när farten har uppnåtts är det högvarv hela tiden. Det smäller i sex dörrar och ringer i två telefoner - som väl kan sägas ha huvudrollen. Utom då nämnde Angerborn och hans olycksbroder Lasse Olofsson. De behärskar det grova spelet precis som det ska vara, liksom de ömma och redbara hustrurna, fruarna Smith, alltså Carina Perencranz som bland annat går upp i atomer på ett mycket roligt sätt när hon är som mest förbannad och Anneli Stolt Rosell som längtar och suktar efter sin gulleplutt och kan bli rosenrasande hon också. Det märks att de har spelat den här pjäsen några varv, allt sitter på direkten.
Scenen (av Joakim Johansson) är väl vad vi idag kallar "smart bostad", två i samma och det var inga som helst problem med att förstå.
Om man inte har något emot att garva åt bögar och transvestiter, åt nunnor och kärleksnästen och inte har krav på finesser på blankvers, då måste man bara gå till Lillan. Inte är det nyskapande, men det håller vl för massor av goda skratt.
Så jobbar vi med nyheter