Frimansson är bäst på känslor
INGER FRIMANSSONEtt mycket bättre livNorstedts
Foto:
<b>Elak och ond</b>
I Ett mycket bättre liv lär vi genom Inger Frimanssons strålande berättarkonst främst känna tre personer. Vi möter Angelica, den lilla flickan som rövas bort från sitt daghem. Vi lär känna den förtvivlade dagisfröken Magda som för ett ögonblick varit ouppmärksam i sitt yrke, vilket kommer att förfölja henne länge. Vi träffar också Daniel, den misslyckade unge mannen och en av de män som skulle kunna göra vad som helst för Janna.
I Ett mycket bättre liv visar Inger Frimansson än en gång sin främsta styrka som ligger i de trovärdiga, om än psykologiskt otäcka, personbeskrivningarna. Vi lär inte bara känna personerna i hennes bok. Inger Frimansson får oss att känna deras känslor, känna att vi är de. Kanske är det allra tydligast i beskrivningen av den lilla flickan. Att ett litet barn kan vara så vuxet!
<b>Nytt sätt</b>
För mycket ska inte avslöjas här, men Angelica är ett av de barn som förs till den sektliknande gruppen som lever ett eget litet samhälle i samhället. Gruppen måste bli större, fler måste skyddas och man kan ta till vilka medel som helst för att få dem dit. Det är här vi får lära känna Janna, den elaka och onda. Den som har makten. Spännande att det är en kvinna som fått den rollen, det hör inte till vanligheten.
I bland känns det som om Inger Frimansson vill få med lite för mycket av det som är aktuellt, av det vi skräms av i dag och det där vi tycker är mystiskt och spännande. Att Magda tar hjälp av en spåkvinna i sin förtvivlan känns till exempel inte helt naturligt. Temat om sekter är inte nytt, men det är beskrivet på ett nytt sätt.
Det som är befriande med Inger Frimanssons kriminalroman är att vi enbart möter den onda och hennes offer, men vi slipper det trista i att läsa om polisens roll i det hela, som så många andra deckarförfattare redan berättat för oss.
Persobeskrivningarna, tempot och spänningen i Ett mycket bättre liv gör det till en bok som är svår att lägga i från sig. Farten håller i sig ända till sista kapitlet. Där infinner sig både lugnet och det oväntade, men det är inte övertygande. Själv tror jag att jag förstått slutet, men jag är inte säker. Ovissheten gör mig frustrerad.
Så jobbar vi med nyheter